När jag kom ned till Södra Station såg jag Mena. Hon stod på trottoaren en bit nedåt Swedenborgsgatan. Jag såg att hon grät.
Himlen betraktade mig när jag gick närmare. Jag minns det som att det blev så tyst omkring mig att jag trots trafiken och de förbipasserandes röster kunde höra mina egna rörelser.
Jag sa till henne:
’Mena, det är jag. Vad är det som hänt?’
’Åh, min Gud. Jag har tappat SL-kortet och jag kan inte ta mig hem Jag har inga pengar att köpa en biljett för.’
’Jag kan låna dig,’ sa jag och tog fram femhundra kronor ur plånboken.
’För mig är det mycket pengar att låna.’
’Var bor du?’
’Vallentuna.’

’Du bor långt bort.’
’Igår var det någon som stal cykeln så idag gick jag till stationen. Och nu tappar jag SL-kortet.’
’Bor du långt från stationen?’
’Det tar en halv timme att gå.’
’Jag visste inte att du talade franska.’
’Du har aldrig frågat,’ sa hon med aningen av ett leende.
’Jag har bilen i ett garage här i närheten. Om du väntar fem minuter så kan jag hämta den och skjutsa dig.’
’Det var inte så jag menade.’
’Vänta,’ sa jag och rusade iväg.