När jag i skymningen gick uppför Katarinavägen kunde jag se den nedåtgående oktobersolens ljus slicka Grand Hotel och Nationalmuseet. Gasverket i Värtan. Kyrkan på Skeppsholmen. Den lilla borgen på Kastellholmen. Kaknästornet, masterna på Gröna Lund och de gulnande trädkronorna på Djurgården.
Ungefär samtidigt som jag promenerade på trottoaren avslutades affärskonferensen ”Doing Business In Iraq: Kickstarting The Private Sector” på Olympia Conference Center i London. Konferensdeltagarna representerade ett hundratal företag och var inbjudna av ockupationsregimerna. Där fanns olje- och gasbolag, banker, investmentbolag, företag inom telekommunikation, snabbmatsföretag och flygbolag.
Nästa konferens äger rum i Moskva om två månader för att sen avslutas i Bagdad om jämnt ett år.
Uppe här på åsen där Renstiernas gata korsar Folkungagatan kunde jag se solnedgången nästan exakt där Folkungagatan mynnar ut i väster. Det var en flammande och ilsket röd solnedgång. Som om ett kosmiskt vidunder öppnat käftarna vid jordskivans yttersta rand.
På femtiotalet då jag växte upp bodde det en norrman i ett hyreshus i utkanten av våra kvarter. Man sa att han varit motståndsman och slagits mot tyskarna som ockuperat Norge. Vi pojkar tyckte att han var en modig man och tystnade alltid när han gick förbi.