Montaigne föddes 1533 på familjegodset i närheten av Bordeaux. Under de första sex levnadsåren hörde han inget annat språk än latin och latin blev alltså hans första språk. Han skickades 1546 till universitetet i Toulon där han utbildade sig till jurist och gjorde en glänsande karriär som politiker och ämbetsman. 1571 drar han sig tillbaka till sitt gods för att studera och skriva. Tio år senare kommer de första volymerna ut i det som ska bli den berömda sviten av ”Essäer”. Böckerna blev omedelbart lästa, hyllade och kom ut i flera upplagor.
Montaigne skrev sitt liv på samma sätt som jag nu försöker skriva mitt liv.
Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv. (Montaigne II:71)
Det här anser jag vara en bra utgångspunkt. Fast det finns skillnader. Jag låter det jag skriver gå direkt ut över världen till den som kan läsa svenska och har en nätkopplad dator. Vem det nu än är som läser mina anteckningar betyder ingenting lika som jag antar att det betydde för Montaigne vem som läste hans essäer.
Inte heller har det för läsaren någon betydelse vem jag är. Jag maskerar mig lätt, det ska sägas först som sist, och jag har också arrangerat så att min avsändaradress inte kan spåras i servrarna. Sånt är möjligt för den som vet hur man gör, och jag vet hur man gör.
För att uttrycka det milt så skulle det uppstå vissa problem om jag blev igenkänd. Jag är, precis som Montaigne, en opartisk, värdeneutral tjänsteman som inte får smutsa mina händer med värdeomdömen. De som känner mig, jag talar nu om min familj och mina närmaste vänner, de skulle sannolikt känna igen mig om de läste vad jag skrev. Men jag försäkrar att risken är minimal att de skulle hitta mig på nätet. Jag tillhör nämligen den ålderskategori där ytterst få använder sig av datorns kommunikativa kraft. Mina vänner och generationskamrater är inga undantag från den regeln. De använder datorn som en intelligent skrivmaskin, inget annat. I arbetet skickar de några mail. De mest avancerade kanske svänger ihop en PowerPoint-presentation, sen inget mer.
Nu till väsentligheterna.
Varför skriver jag? Jag skriver för att se in i mig själv och därmed för att förklara den tid jag lever i. Något annat syfte har jag inte. I vardagslivet måste jag alltid vara artig och vakta på ord och formuleringar. Det tänker jag inte göra här. Jag gör det för jag känner att jag måste överleva som människa och därför visar jag upp mig som jag är i full frihet och utan skyddsnät. Den som inte är intresserad, den som blir förbannad, den som tycker jag är en uppblåst mallgroda behöver inte lyssna utan kan lämna mig i fred. Vi klarar oss nog bra var och en på sitt håll. Men stannar vi kvar och lyssnar på varann kommer världen att förändras. Det är tystnaden som är vår fiende.
Nu var det sagt och jag kan fortsätta med att säga att jag tycker att min värld är alldeles för mycket befolkad av människor som inte gör någonting trots att de själva hävdar att de gör mycket. Jag anser nämligen att det är inte samhällsnyttig verksamhet att tapetsera, lägga golv, borra hål i väggen, klippa gräsmattan, tvätta bilen eller tilläggsisolera huset.
Det kallar jag i-stället-för-verksamhet. Att täcka över det svarta hål i livet som i stället borde fyllas ut med läsning, ifrågasättande och diskussion.
Det egna huset, bilen, båten, sommarstugan, trädgården, det är elitens mest effektiva metod att få människor att bli boskap. Det bästa vore om alla bodde i hyreshus så att de inte behövde uppta sin vakna tid med fundera över hur de skulle rensa avloppet.
Jag har svårt att begripa varför människor frivilligt väljer att vara okunniga. Men faktum är att många hellre väljer att navigera genom livet uppfyllda av tapetfärger, placering av belysningar och diskussion om metoden att klippa gräsmattor. Jag vägrar att underskatta människor och därför har jag ofta funderat över varför så många inte bryr sig om de viktiga frågorna. Varför funderar de inte över hur en människa ska kunna utföra goda handlingar? Varför diskuterar de inte vad som är ont och gott? Varför ställer de aldrig frågan om livets mening?
För mig är det obegripligt att någon som har mat i magen, tak över huvudet och en framtid för barnen kan gå genom livet utan att grundligt fundera över livets förutsättningar. Många gånger har jag försökt hitta ett svar på den frågan.
Jag tänkte på det i februari när vi var femtiotusen på Norra Bantorget och demonstrerade mot våra vänners angrepp på Irak. Det skedde samtidigt som resten av Stockholms befolkning var hemma och tapetserade eller skruvade ihop möbler från IKEA. Det är så jag tänker.
Så. Nu var det sagt. Resan kan börja.