Klockan var nio på morgonen. Det ringde på dörren. Jag blev irriterad och ville inte öppna. Förmiddagarna är ju bästa tiden för att läsa och skriva. Ringsignalen upprepades flera gånger, till slut reste jag mig för att öppna. Det var städerskan från igår. Hennes svarta hår glänste av fukt, det regnade ute.
’Ursäkta, jag tror jag glömde min klocka igår,’ sa hon och log.
Hon var helt klädd i svart, det såg nästan ut som om hon kom från en föreläsning på universitetet. Hon är inte ung, sannolikt närmare fyrtio än trettio, men hon klär sig som en ung flicka.
’Jag heter Mena,’ sa hon när hon stod med klockan i handen.
Jag letade efter de spanska orden och försökte hitta några ord från franskan för att få ihop en spansk fras som skulle bli ’det regnar ute, vill du låna ett paraply’. Besynnerligt nog verkade hon förstå och tackade ja.
Sen försökte jag säga att brödet som stod på köksbordet igår var till henne. Hon kunde äta det och göra kaffe till sig själv. Men det blev bara en massa osammanhängande rotvälska på fransk-spanska.
Hon såg på mig, de smala ögonbrynen drogs ihop som om hon grubblade på vad jag hade sagt. Hennes stora, klara ögon såg mig utan att vika undan. Sen log hon, tog paraplyet och försvann ut i regnet.