Jag ska säga som det är.
Jag betraktar mig själv som en relativt rationell människa som vanligtvis brukar tänka genom konsekvenserna innan jag fattar ett beslut eller går till praktisk handling. På samma sätt förhåller det sig med mitt känsloliv. Jag är inte den typen av person som ger efter för tillfälliga impulser eller nycker. Inte heller är jag den sorts person som låter andra människor komma mig alltför nära. Vänner har jag, dem pratar jag med, dem är jag personlig med. Bekanta har jag också. Mängder av bekanta. Jag antar att vi betraktas som en ganska gästfri familj. Jag försöker alltid vara artig och vänlig och undviker i det längsta att vara provokativ eller stöta mig med människor.
Att jag skriver det här är något annorlunda. För att undvika långa förklaringsarabesker konstaterar jag att skrivandet uppkommit genom ett inre tvång. Jag är väl medveten om att det låter pretentiöst och på gränsen till samtalsterapeutisk jolmighet, men det är den bästa förklaring jag för tillfället kan komma på.
På nittiotalet när nätet kunde bli var mans egendom började folk göra hemsidor. Jag minns att jag tänkte att äntligen har människor fått möjlighet att säga vad de vill. Jordklotet kommer att genljuda av upprörda röster som ropar om frihet och rättvisa. Hur fel hade jag inte. I stället förolämpades yttrandefrihetens tanke med bilder på hundar, katter, spädbarn och opersonligt trams.
För ett tag sen upptäckte jag att man utan någon som helst kostnad kan skaffa sig en sajt och skriva en dagbok som kallas för blog. Jag läste en hel del bloggare. De flesta var ointressanta och trista. Många ville ge sken av att de drev egna nyhetsbyråer och ägnade energi åt att skriva illa genomtänkta kommenterar till världshändelser och länka till tidningsartiklar som om läsaren vore en idiot.
De flesta skribenter var dessutom ointressanta eftersom de inte gjort sig omaket att läsa böcker för att skaffa sig analytisk kunskap. Bristen på kunskap medförde i sin tur att de saknade redskap för att tänka personligt. Den ringa lästräningen medförde dessutom att de inte övat upp sin språkkänsla vilket gjorde texterna träiga med ständiga upprepningar.
Det var själva idén med det offentliga skrivandet som attraherade mig. I veckor, ja, kanske månader kunde jag inte frigöra mig från tanken. Därför skaffade jag ett gratiskonto på Blogger för ett par månader sen. Jag kallade det för medborgaren. Alltså medborgaren punkt blogspot punkt com.
Till att börja med skrev jag ingenting, bara vetskapen att jag hade möjlighet att skriva tickade i mig som ett dödsur i en gammal sängstolpe. Om jag ser tillbaka på den tiden så levde jag ett märkligt liv. På ytan föreföll jag fungera normalt, inom mig var jag en människa som ständigt sökte efter iakttagelser och letade efter ord för att formulera det jag såg. Jag var, kort sagt, ett fält som beströtts med frön och ett milt regn hade fallit över den bördiga jorden. Det som var jag bågnade av växandets kraft.
Så kom då ögonblicket för ett par dagar sen. Jag började skriva och lägga ut det på nätet. Jag har inte ångrat det. Jag tänker fortsätta tills det inte längre finns något mer att skriva. Alltsammans är så enkelt, det är bara att sitta här i fåtöljen med datorn i knät och berätta.
