Jag måste sammanfatta för att gå vidare.
Under helgen skulle jag vara ensam. Hustrun vara ute på Kastö med dottern, ja, underligt att säga dottern som om hon var ett barn. Dottern och hustrun var hemma den här helgen och hustrun tyckte det var ett utmärkt arrangemang att de var tillsammans. Hustrun har arbetat mycket under sommaren, knappt haft tid att träffa henne. Nu ville hon att de skulle vara tillsammans på landet. Jag hade inget att invända.
Som vanligt har jag ju hållit mig hemma och mer eller mindre deltagit i dotterns liv under sommaren. Hon har sommarjobbat, kommit hem, slängt kläder och mobiltelefoner på golvet och försvunnit. Ibland har hon haft med sig kamrater. Jag har hört deras späda röster i våningen och tänkt att ännu är deras sinnen inte söndertrasade av tidens fyrverkerier.
Min ensamhet denna helg blev inte som jag trodde. Julietta krossade alltsammans genom att erbjuda mig sin kropp. Jag borde ha kunnat försvara mig, jag borde ha haft tillräcklig kraft att stå emot, men jag hade det inte utan tappade besinningen. Hon är ju vacker, hon är kvinna och jag har inte haft kvinna på länge.
Nu har hustrun och dottern rest. Hustrun klagade över att flygbiljetten till Bruxelles var så dyr när hon skulle åka imorse tillsammans med dottern. Nu är jag åter ensam med min förvirring.
Mitt jag är för mig precis som de där idioternas stora projekt som de avser att kopiera efter originalet på andra sidan Atlanten. Få vill ha det, men ingen kommer undan det. Det är där min hustru är en av dessa ordvrängare som flitigt arbetar på att sprida illusioner vars avsikt är att lura den godtrogna populacen.
Hur ska jag kunna prata med Leo efter det som hänt? Vad menade Julietta när hon sa att hon alltid hade velat ha mig. Ha mig? Det är inte klokt. Jag är ingen att ha.