Jag gick genom ruinlandskapet på
Palatinen och passerade genom de ointressanta
Farnesiska trädgårdarna. Det var
É vietato cogliere fiori, det hade jag inget emot.
Längst bort i parken låg två paviljonger, mellan dem löpte två parallella trappor nedför kullens sida. Trapporna upphörde längst ned vid ett valv. Inuti valvet droppade vatten. I centrum av fondväggen stod en gammal vas som nästan försvunnit under den stalagmit som bildats av det droppande vattnet.
Jag lyssnade till det droppande vattnet. Ensam i Rom. Ensam en timme medan vattnet droppade från taket i ett valv under de Farnesiska trädgårdarna. Alldeles ensam var jag, ensam med det droppande vattnet som genom århundradena fallit på den antika vasen som nu höll på att förvandlas till ett stenblock.
Så hörde jag röster och skyndade mig iväg. Jag ville inte möta någon.
Varför söker jag mig till såna där ställen?
Från Palatinen är det kort väg till
Forum Romanum. Vid ingången till torget fanns ett anslag som upplyste om att inträde var gratis för européer, icke-européer måste betala entréavgift.
Bredvid mig stod en äldre man som sa att han var arg, han kände sig förorättad. Här hade han i sin ungdom varit i Europa och räddat världen från nazisterna. Och så nu detta. Äntligen något gott som kommer från the Eurostate, tänkte jag.
Av någon anledning började vi prata. Hans fru sa sig vara van vid makens utbrott. Han borde dessutom lugna ned sig med tanke på att han hade svagt hjärta. Vi gick tillsammans in på området, jag berättade om de platser och artefakter jag kände till. De var trevliga, visst var de det. Båda hade förfäder från Tyskland. Han hade arbetat som ekonom vid ett företag jag glömt namnet på, hon hade varit lärare. De hade två barn, tre barnbarn och bodde i North Carolina. Vi åt glass tillsammans på en servering. Jag rekommenderade dem att gå till
Via Veneto för att handla.
