Idag ska jag beställa material för att läsa in: motioner, propositioner, betänkanden, protokoll från riksdagsdebatter, skrivelser, utredningar, remissvar, debattböcker, tidningsartiklar, utredningar, statistik och politiska uttalanden samt grundkolla vilka positioner politikerna i gruppen kan tänkas inta. Det blir en hel del att släpa hem, men det är inget nöje att sitta på riksdagsbiblioteket och läsa.
Sen ska jag beställa tid hos olika befattningshavare för samtal. Det är så det heter när man vill orientera om sig hur landet ligger och om hur man på ett ungefär bör arbeta.
För den som inte förstått systemet så kanske jag ska förklara att det finns ytterst få officiellt beställda utredningar eller dokument som inte blir som beställarna vill ha dem. ’Förutsättningslöst,’ brukar det heta. Eller ’en utredning får titta på det här.’ Jo, pyttsan, det är då man vet att resultatet är bestämt på förhand.
Fast å andra sidan kan man inte veta, det är det som är så spännande i den här businessen, om det någon dag kommer en intelligent person som orkar sortera bort salladen för att hitta köttbitarna.
I mitt arbete går det inte att ljuga, ljuger man så kommer det fram till slut, det vet politikerna och det är den granskande makten bra på. Då menar jag alltså såna där lögner som passar bra in i den mediala personvinkeln av typen åka taxi på skattebetalarnas bekostnad eller propsa på extravaganta skatteavdrag när partilinjen är den motsatta. Man ska komma ihåg att sånt är bara småsaker som inte betyder något.
Politiker är som flyttfåglar. De anländer till de fruktbara häckningsplatserna efter ett val, några försvinner under perioden, de flesta återvänder till nästa säsong. Så småningom försvinner de gamla för att ersättas av åter andra som med tiden gör samma resa som de andra. Det är bara stannfåglarna som blir kvar. År efter år. Vi som vet hur teatermaskineriet kan skapa illusioner. Media hittar sällan de viktiga besluten eftersom de lindats in i lager på lager av färgat omslagspapper. Då är det nämligen jobbigt att öppna paketet. Och eftersom de flesta journalister numera lever som bekväm medelklass är det sällan någon som orkar öppna paketen. Det är mer bekvämt att läsa pressmeddelanden eller gå på presskonferens och träffa kolleger. Journalisten är inte längre paria i salongerna, det märks genom att journalisten föraktas på gatan.
När utredningen är klar kommer den inte att höra till undantagen i svensk förvaltningshistoria. Vi har en verksamhet att sköta som det brukar heta. Organisationen staten måste fungera för att riket inte ska försvagas.
Är det kanske inte motsägelsefullt av mig att acceptera systemet? Svaret är nej och det finns ett enkelt och godtagbart skäl till detta: Jag har mina räkningar att betala.