Idag såg jag att bussen på Valhallavägen kördes av den man som tidigare drev en tobaksaffär på Nytorgsgatan. Våra blickar möttes och vi nickade mot varann. Han var en av de där bekanta obekanta människorna. Jag och dessa bekanta obekanta möts då och då, ofta på bestämda platser. Vi känner varann till utseendet, men vi talar aldrig med varann och vi hälsar aldrig.
I en annan och mindre tättbefolkad social miljö skulle det betraktas som en gest av ovänlighet att mötas utan att hälsa. Men så är det inte i en storstad. Där kan det till och med betraktas som artigt att inte hälsa.
I mitt liv finns det också en grupp bekanta obekanta av en något annan sort. Det är de som äger eller driver affärerna här i kvarteren. Med åren tappar de en del av anonymiteten och får egenskaper och historia.
Som mannen som drev läderaffären på Folkungagatan, den som låg i det gamla kvarteret mellan Nytorgsgatan och Södermannagatan just där bussen stannar. Han som eldade i kakelugnen på vintrarna och inte hade förändrat affärens inredning sen femtiotalet.
I skyltfönstret brukade han lägga ut handskrivna kartongark med dagsaktuella dikter eller självbiografiska meddelanden. Där stod att han började som springpojke och sen tog över rörelsen. Ofta skrev han berömmande om den tidigare ägaren och framhöll sin egen kunnighet i lädervaror.
En dag satt en lapp på dörren. Den var skriven med en helt annan handstil. Där stod att posten skulle lämnas i grannaffären. Sen var affären stängd en tid. Han hade dött, han som tillbringat ett helt liv bakom disken i en och samma affärslokal.
Nu hyrs butikslokalen av någon som ramar in tavlor. I kakelugnen är det numera förbjudet att elda.