Idag på morgonen elva grader varmt trots att vi är i oktober. Från bokhyllan plockar jag fram mitt exemplar av
Märta Helena Reenstiernas dagbok.
Södermalm är ju en ö i Mälaren och fru Reenstierna, gift ryttmästarinnan von Schnell, bodde på Årsta gård som ligger på fastlandet inte långt härifrån. Det tar bara en halv timme att gå över Skanstullsbron och sen längs Årstavikens södra strand. Fastigheten är numera ett vårdhem och ägs av Stockholms stad. När dagboken skrevs var Årsta Gård ett välbärgat överklasshushåll i utkanten av huvudstaden.
Jag bläddrar i de tre volymerna. Det är dagboksanteckningar som fördes mellan åren 1793 till 1839. Nästan ett halvt århundrade som behandlar tiden under Gustaf IV Adolf, Karl XIII och Karl XIV Johan. Det är ingen litterär bok utan handlar om vardagslivet med skörd, reparationer, betalningar, begravningar, fester, umgänge och familjehändelser.
Nu har jag letat efter väderobservationer. Jag gör det för att jämföra med min tid. Jag läser att i början av oktober för tvåhundra år sen var det blåsigt och kallt.
Men den första oktober 1818 var det annorlunda och därför utbrister hon:
”Härligt vacker väderlek gaf Gud oss att inbärga Dess nådegåfvor. Nu upptog Potatoes...”
Den tredje oktober blir det som vanligt igen. Kölden anländer.
"I natt var nattfrosten så stark, att på garderobs dörren frusit blommor av is."
Nu under det tjugoförsta århundradets första år är det uppenbart att vädersystemet håller på att förändras. Idag är det varmt som en sval sommardag trots att hösten är långt framskriden.
Jag ska nu inte hålla någon domedagspredikan om den kortsiktiga mänskligheten. Jag nöjer mig med att konstatera att alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande.
Det är det som är paradoxen.
