Idag på buss nummer tre till arbetet såg jag en ung kvinna med barnvagn. Hon steg på vid Slussen.
Barnet hade bara fjun på huvudet. Nappen i munnen rörde sig snabbt av de starka sugrörelserna.

Den unga kvinnan var helt koncentrerad på sitt barn. Barnet var hennes fasta punkt i det oändliga universum som omger oss alla.
Jag såg i hennes ansikte att den kärlek hon riktade mot barnet var utan förbehåll. Hon var beredd tåla allt, lida allt, känna den mest gränslösa smärta. Allt för att skydda och vårda detta barn. Hennes barn.
Hon strök försiktigt med handen över barnets mjuka huvud. Hennes ansikte var som hos en medeltida träfigur av en jungfru Maria som betraktar sitt barn. Den unga kvinnan böjde sig ned mot vagnen, kysste barnet och talade till det. Ord ingen annan kunde höra annat än detta lilla barn som ändå inte kunde förstå vad hon sa.
Det fanns ett sånt kärleksfullt allvar i hennes rörelser att jag fick tårar i ögonen. Jag tänkte på kärleken, den kärlek som ofta beskrivs i de stora religionerna. Hur kärleken, och garantin om ett liv efter detta, framhålls som människans enda hopp i denna värld av ondskefulla fyrverkerier.
I ett svindlande ögonblick av klarsyn förstod jag i denna kyliga morgon hur stark den tanken måste vara. Jag tänkte på min mors kärlek, på min hustrus och min kärlek till vårt barn. På människans bemödanden att skydda de svaga. På att människan är ett zoon politicon och att några av oss ute på detta hav av likgiltighet försöker förklara att föraktet för svaghet är det som gör människan till ett djur. Nej, inte ens ett djur, något annat än ett djur, djur tar ju också hand om sin avkomma.
Så klev några passagerare på och kvinnan avbröts. Jag steg av och hon fortsatte sen vidare bort mot andra delar av Kungsholmen.
14:35 Det pep till på min mobil när jag åt lunch på Stadshuskällaren. Det var ett sms från någon som ville att jag skulle ringa. Jag var en idiot som slog numret. Det var Julietta som sa att hon ville att jag skulle komma till henne. Jag sa att jag var upptagen. Hon sa att jag hade sagt att jag var ensam i våningen hela veckan.
'Okey, men jag har annat att göra,' sa jag.
'Jag kan vänta. Är du hemma vid midnatt? Jag vill sova bredvid dig.'