Idag fick jag kort från Leo. Han befinner sig i Paris och har varit på Musee d’Orsay och sett Courbets målning L’origine du monde från 1866.





Texten på kortet löd:
”Favorit i repris från ett fuktigt Paris. Med hälsningar från Leo.”
Courbets målning föreställer en naken kvinnas underliv. Benen är särade och betraktarens blick förs rakt in i hennes sköte.
Jag blev en stund alldeles förfärad när jag såg bilden. Visste Leo någonting om det som hänt mellan mig och Julietta? Men det var inte möjligt, han kunde inget veta.
Det var jag som för länge sen tipsade Leo om L’origine du monde. Jag hade varit i Paris och gått på Musee d’Orsay. Där såg jag tavlan i vänstra galleriet, det första ovanför bottenvåningen.
Det finns en historia, eller snarare en legend om Courbets tavla. Länge trodde man att den var försvunnen. Kanske förstörd av någon som tyckte att den var för plump och skabrös.
Musee d’Orsay är beläget i en järnvägsstation som las ned på sjuttiotalet. Här finns ungefär vad man skulle kunna kalla för det som blivit över och inte får plats i Louvren.
Strax innan museet skulle öppnas i mitten av åttiotalet så blev ledningen uppringd av en äldre dam. Damen förklarade att hon i sin ägo hade Courbets för länge sen försvunna tavla. Chefen för museet trodde först inte sina öron, men den gamla damen förklarade att han var välkommen för att titta på tavlan. Detta under förutsättningen att han inte avslöjade hennes namn för någon utomstående.
Museichefen lovade och damen sa sitt namn och sin adress. Det var ett i den franska noblessen välkänt namn och adressen ledde till en av Paris mer fashionabla stadsdelar.
Väl på plats placerade sig museichefen i en stol med den gamla damen sittande i soffan. Nåväl, var finns nu Courbets L’Origine du Monde? undrade museichefen som givetvis förhöll sig en smula avvaktande. Där, sa damen och pekade mot en ointressant tavla. Hm, sa museichefen och reste sig upp för att gå. Vänd på den, sa den gamla damen. Varpå chefen för museet vände på tavlan och betraktade L’Origine du Monde.
Madame, varför finns den på baksidan av en annan tavla? Jo, det var som så att hennes far hade kommit över tavlan i sin ungdom, men när han gifte sig fick han vända det lurviga skötet mot väggen och bara visa fram härligheten i slutet herrsällskap.
Jag tar den, sa den lycksalige museichefen och halade fram checkblocket i väntan på att få skriva ett sjusiffrigt belopp. Min avsikt är att donera Courbets tavla till museet, sa den gamla damen, och villkoret är att donatorns namn inte nämns. Självklart, madame.
Vanligtvis sätter jag mig på en av de stolar som står framför tavlan och betraktade museibesökarna. Det är ganska underhållande att se äldre franska damer som tagit med barnbarnen på museum för att ge dem fransk kultur. Tanterna bokstavligen studsar någon centimeter från golvet när de ser rakt in i mellan en kvinnas lår.
'Vad är det där, mormor?' ropar de förtjusta barnen.
'Kom, nu går vi,' väser den rodnande damen.
'Det är en naken tant, mormor. Titta mormor!'
'Kom med nu barn så tittar vi på de andra tavlorna.'
Lustigast är som vanligt våra vänner. Man och hustru som på ålderns höst gör en grand tour i förfädernas Europa efter att ha slitit som djur i ett samhälle som skattevägen inte ombesörjer sjukvård och anständiga pensioner åt sina medborgare.
Courbets tavla fångar omedelbart den nordamerikanske mannens intresse. Den nordamerikanska kvinnan däremot snörper på munnen. Den nordamerikanske mannen lägger snabbt pannan i djupa veck och betraktar tavlan med konstkännarmnin för att dölja att han vill stå kvar och känna kittlingen i byxorna.
'Ethan, nu går vi,' väser den nordamerikanska kvinnan med en moral som gjorts stålhård av hettan i de tusentals kyrkobesökens glödheta gjuteri.
’Fan, Mary, vi har ju pröjsat för att komma in och då ska man se allt för att få valuta för pengarna,' säger han.
'Svär inte, Ethan,' muttrar den nordamerikanska kvinnan och sliter bort den nordamerikanske mannen från hans drömmar om den fria, europeiska sexualiteten.  ¶ 21:38