I torsdags kväll när jag hämtat hustrun från Arlanda och dottern försvunnit ut på stan för att träffa en väninna satt vi i salongen. Elden sprakade i öppna spisen. Vi var mätta efter en god middag på thairestaurangen Orkidé på Medborgarplatsen. Hustrun hade gjort kaffe. Jag hade hällt upp cognac åt mig och likör åt henne.
Det är så vi brukar göra vid de tillfällen då vi möts här. I bakgrunden hade jag musik av Brahms. Hustrun tycker om Brahms så jag har laddat in Brahms på datorn, kopplat den till förstärkaren och satt spelaren på evighetsupprepning.
Hustrun berättade att det hade varit en jobbig arbetsperiod. Jag sa att jag förstått det. Hela sommaren och så hösten, inte ens under uppehållet i augusti hade hon kunnat slappna av utan tvingats, som hon sa, tassa på äggskal varje dag. Livet har sina ups and downs, som hon brukar säga.
I slutet av maj hade en av halvcheferna begått självmord. Det var en tysk. Han var av ungerskt ursprung och valde alltså den terminala vägen på det sätt som anstår en ungrare. Sen kväll, hotellrum i Strasbourg, fördragna gardiner och två helflaskor vodka som han drog i sig under loppet av en halv timme.
Varför gjorde han det? undrade jag. Det brukar ju finnas brev och annat som folk lämnar efter sig.
Naturligtvis hade det funnits ett brev, sa hustrun, ett brev där han tog adjö av familjen. Det var så man hade sagt, men hela innehållet hade givetvis blivit känt ett par veckor senare när någon som kände någon inom polisen kom över en kopia. Det hade varit ett hjärtskärande brev riktat till familjen där han skrev att det orättvisa livet hade tvingat honom till denna förtvivlade handling.
Var det en trevlig man? undrade jag. Hustrun sa att hon inte kände den döde privat utan enbart träffat honom i arbetet. Det var nu inte detta som var orsaken till att hon kommit att tänka på händelsen utan det faktum att han skrivit att den yttersta orsaken till handlingen var att han anklagats för illojalitet och skulle avskedas.
Han som hade varit så entusiastisk om att arbeta med the Eurostate. Han som lovordade dess principer och talade om den kommande tusenåriga freden och den ekonomiska utveckling som skulle svepa över den euroasiatiska kontinentens västra landtunga. Han hade blivit kallad illojal och skulle få lämna sina uppdrag.
’Det låter tragiskt,’ sa jag. ’Fanns det kanske någon grund för anklagelsen?’
’Du frågar alltför mycket,’ sa hustrun och bytte samtalsämne.