I det vackra höstvädret promenerade jag den långa slingan runt ön. Vattnen glittrade i solskenet. Höstlöven prasslade under stegen. Jag blev omedelbart på gott humör av att bo i en sån vacker stad som Stockholm, och då speciellt på den här ön.
Vid Hammarbykanalens kaj mötte jag John och Gunilla. Hon såg underligt på mig och John tittade bort.
’Vad är det?’ frågade jag.
’Äh,’ sa John och ryckte på axlarna.
’Elin ska flytta på måndag. Hon har fått lägenhet via bostadsförmedlingen i Bagarmossen. Jag är så ledsen,’ sa Marianne.
’Vi har hälsat på Hasse. Han bor i en träbåt längre bort på kajen. Du vet han och Mona skilde ju sig.’
Jo, det kom jag ihåg. Hasse och den där giftiga feministdocenten som bor i vårt hus. Det var hon som sa att hon var vegan på en gårdsfest och högljutt protesterade mot att vi grillade kött. Det var kadaver från våra medlevande vänner djuren. Då ska jag rädda dig från att mumsa på kadaver, sa jag. Vin innehåller nämligen ett antiemulgerinsmedel som är gjort på djurben och därför har du säkert ingenting mot att jag nu tar ditt vin och dricker ur det. Så jag tog hennes vinflaska och drack upp det som var kvar.
Dåvarande maken Hasse skrattade så han tjöt, feministdocenten blev högröd i ansiktet. Några grannar bleknade. Naturligtvis gick jag upp i lägenheten och hämtade mer rödtjut. Jag ville ju inte förstöra festen för henne.
Feministdocenten hälsar fortfarande inte på mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det beror på att jag har manslem och därmed utgör ett hot mot mänskligheten.
’Hasse bor med en ny nu på båten,’ sa Marianne.

’En tjugo år yngre tjej som är skådis,’ sa John och log ett sånt där man-to-man leende