Hustrun sover. Balkongdörren står på glänt. Hundarna skäller i natten.
De italienska Tv-nyheterna handlar om människor som försöker ta sig till Europa från Nordafrika. De flesta törstar eller svälter ihjäl där de lämnas på gamla gistna skorvar ute på havet. Under helgen har ett hundratal kroppar flutit iland längs Italiens sydkust.
Tidigare ikväll åt vi middag med några av hustruns bekanta. Samtalet kring bordet handlade om intrigerna i the Eurostates korridorer. Berättelserna påminner om hur civiliserade vilddjur slåss om bästa platsen vid matskålen.
För några dagar sen grälade politikerna i Bruxelles om att organisera en europeisk armé. The Eurostate vill ju föra en självständig utrikespolitik och för det krävs militära muskler. I den diskussion som utbröt ansåg fransmän och tyskar att det var självklart att det var de som skulle kommendera trupperna. De uppges ha blivit mycket förvånade över att de andra staterna inte delade deras uppfattning.
Våra vänner uppges dessutom ha protesterat. Egentligen borde jag ha frågat vad de har att göra med Europas inre angelägenheter, men jag höll tyst för att inte genera hustrun.
Sen gick vi hem till Herbert, en trevlig tysk som bott länge i Rom. Jag tog ett par whisky och Herbert talade med bitterhet om den svenska folkomröstningen och att folk inte fattat att unionen ska ge frihet och välstånd åt Europas folk samt sätta stopp för barbarernas invasion. Jag tänkte då att han kanske menade de människor som flyter iland vid Italiens sydkust.
Den stora händelsen i Rom är annars att den gamle polacken Karol Vojtyla i Vatikanen beatificerat albanskan Gonxha Bojaxhiu. Det är en kul detalj att en del pop-stjärnor tagit efter tricket med artistnamn. Som moder Teresa och Ringo Starr, eller Johannes Paulus och Jerry Williams, för att ta några exempel.
Jag har alltid haft svårt för den där albanska nunnan. Det vilar något okänsligt och fanatiskt över en människa som kan gå i helvetets förgård och klappa döende människor på huvudet i decennier utan att fatta att det är det ekonomiska systemet som dödar.
Imorgon ska jag till Piazza San Pietro. En gång platsen för Caligulas Cirkus där man drev ut de kristna nakna för att jagas av de vilda djuren. Aposteln Petrus ska enligt legenden ha lidit martyrdöden där genom att man korsfäste honom med huvudet nedåt. Det enda som nu finns kvar från den tiden är den mäktiga obelisken som står mitt på torget.
Hustrun sa att på Piazza San Pietro säljer man nu för fulla muggar porträtt och plaststatyer av moder Teresa. Bordellerna jobbar också på övertid, enligt Herbert. Kyrkans män från när och fjärran är ju på möte hos den gamle polacken.