Gardinerna är gröna. Tavlan på väggen föreställer en ung kvinna i svart hatt som ser rakt på betraktaren. Den köpte jag på auktion utanför Kalmar för en spottstyver. Just nu ser den unga kvinnan på mig. En dag kommer jag att veta vilken fråga hon ställer.
Jag lyssnar på BBC om att i Bagdad har två självmordsbombare kört in i en hotellanläggning som frekventeras av ockupationsstyrkan. Sju döda och ett dussin skadade. När våra vänners icke valde president första maj deklarerade att kriget mot Irak var vunnet stod det klart för de få av oss som tänker kritiskt att kriget bara hade börjat. Så blev det också.
Idag läser jag att våra vänner ideologiskt har accepterat att den israeliska krigföringen är ett led i kampen mot den globala terrorismen. Det var alltså reaktionen på att Syrien efter de israeliska bombningarna för några dagar sen spände ut bröstbenet och hotade med vedergällning. Enligt dagens Observer har våra vänner nu officiellt också medgett att man skänkt kärnvapenbestyckade Harpoon-missiler till, som de brukar säga, civilisationens yttersta utpost.
I ’Om kriget’ (1832) skriver Clausewitz att kriget är inte ”något annat än statlig politik ehuru fullföljd med andra medel”.
Idag är det också ett år sen en terrorbomb exploderade på nöjesgatan Jalan Legian i Kuta Beach på Java och dödade 202 människor. Denna dag samlas också offrens anhöriga på Bali för en minnesstund.
Tom och Lisa var på Bali för flera år sen. De skulle fira sina bröllopsdag. De åkte iväg med förväntan om ett tropiskt paradis. Vad de fann var horder av australiska, nordamerikanska och europeiska ungdomar som söp skallen i bitar och spydde på palmerna. På stränderna låg de i högar vid brinnande eldar och knullade som mentalsjuka.
Bara en kort promenad från detta krökandets och gökandets helveteshål fortsatte livet som det alltid sett ut för bönderna: solen, vattnet, jorden, familjen, vördnaden för traditionerna, religionen, skuggspelsteatern.
Den förste som dömdes till döden var den fyrtioårige mekanikern Amrozi bin Nurhasyim. När domen föll reste han sig och vrålade ut sin glädje över att äntligen få komma till det paradis som utlovas av Gud.
Det var en bild som fick mig att rysa. Hur besegrar man en sån fiende?