Det var i Domus på Nytorgsgatan. Jag stötte ihop med en vithårig gentleman i kavaj och vit skjorta med en gammaldags fluga. Vem av oss skulle gå före den andre i kön? Så där gammal blir också jag en gång, tänkte jag vemodigt och lät storsint den gamle mannen gå före mig.
När jag stod i kön noterade jag något förvånad att den gamle mannen liksom i förbigående försåg sig ganska rejält från hyllan med plockgodis. Med ens hade han munnen full, kinderna putade som hos en tasmansk kindpåsråtta och han tuggade intensivt för att inte avslöjas när han kom allt närmare kassörskan.
Framme i kassan la han upp varorna på bandet, scannern reagerade inte på en av varorna och kassörskan, en ung flicka, frågade honom vänligt om han mindes priset. Tjugofem, sa den gamle mannen prompt. Är du säker? frågade den unga kassörskan. Den gamle mannen nickade, men kassörskan blev osäker och rann snabbt iväg för att kontrollera priset.
Då tog den gamle mannen i kavaj och fluga en av de ännu inte expedierade varorna, det var en liter mjölk, och flyttade den fram mot slutet av bandet samtidigt som han vände sig mot mig och blinkade i vänligt samförstånd.
När kassörskan kom tillbaka stelnade hon till, såg på mannen som log vänligt, såg på varorna och sa liksom i förbigående att det kostade fyrtiotvå kronor, slog in priset och tog mjölkpaketet och scannade också in det priset. Mannen betalade och så blev det dags för mig. Oj, jag glömde kassen, sa den vänlige mannen, packade raskt in varorna och skulle just gå mot utgången när den obevekliga kassörskan sa:
’Den kostar en och femtio.’
Utan ett ord betalade den leende mannen och försvann ut och jag tänkte att så där gammal och skurkaktig hoppas jag att jag aldrig blir.
