I fyrverkeriernas tid

2004-04-18T22:55:00.000+02:00

Vi, de tre musketörerna, gick från en sen lunch på Operabaren och placerade oss på Toms skuta vid Strandvägskajen. Han ordnade kaffe, tog fram en flaska cognac och kastade kapsylen i sjön. Ända sen gymnasietiden hade det varit den överenskomna gesten att flaskan ska tömmas under sittningen. I vanliga fall brukar den som får idén hålla kapsylen på rak arm ovanför huvudet och vänta på de andra musketörernas dom, fast den här gången var det ingenting att diskutera. Vi hade ju samlats på dagen en månad efter Gustafs död.
Solen var stark, det var varmt som det var sommar. Längs kajen kom en strid ström av människor; unga par som efter nattens sötma kärleksfullt höll varann i hand, äldre par som gick sida vid sida fastlåsta av den kamratskap som är den långa passionens ljuva epilog.
’Jag har fått lägenhet genom försvaret,’ sa Tom. ’Örlogsvägen på Kastellholmen, en tvåa med utsikt mot Slussen och Katarinahissen.’
’De säger att det ska bli en varm sommar,’ sa Rickard.
’Vilka då?’
’Jag läste en prognos i tidningen.’
’Varför gjorde han det?’ gläfste Tom och hällde i så ilsket att han slog med flaskhalsen mot glaskanten.
Tom hade rätt. Det var ju därför vi samlats, just för den frågan, det var den vi ville ha svar på. Varför stack Gustaf ifrån oss, varför lämnade han oss utan att ens säga ett ord? Vi hade ju känt varann hela livet, vi var de bröder vi själva inte haft. Hade vi inte lovat varann en för alla, alla för en? Var det inte det vi bestämde den där dagen då livet och sommaren var ung, när sånglärkorna svävade som drillande planeter i ett kosmos ovanför de nyplöjda åkrarna och vi alla älskade den flicka vi sett bada naken i Svartbäcken.
’Han älskade Annika och kunde inte leva utan henne,’ sa jag.
’Det är väl inget svar,’ sa Tom.
Jag tänkte: Så fånig du kan vara ibland, gamle vän.
’Det finns ett testamente,’ sa Rickard. ’Jag hjälpte honom med det. Vi har i uppgift att sälja lägenheten, huset i Frankrike och bilarna. Försäljningssumman samt värdepappren skapar en stipendiestiftelse som förvaltas av Karolinska. Av lösöret får vi ta vad vi vill ha, resten ska vi sälja. Mitt förslag är att vi tar kontakt med en fackman för att värdera Annikas cello.’
’Har du känt till att han skulle?’ sa Tom häpen.
’Lägg av,’ sa Rickard och fyllde på glaset. ’Jag hjälpte honom med formuleringarna.’
’Varför har du inte sagt något?’
’Om vad?’
’Att han skulle.’
’Jag uppfattade det som ett vanligt testamente,’ sa Rickard och fyllde på glaset.
Vi drack under tystnad. Det blev långsamt kallare, till slut reste sig Rickard och sa: ’Gustaf har gett oss en uppgift.’
Tursamt nog var det en så liten flaska cognac att ingen av oss blev alltför berusad, ändå tog vi taxi till Karlbergsvägen.
På hallgolvet låg en gedigen hög reklam, några brev och en klase gratistidningar. Rickard plockade upp posten och la den i en prydlig hög på ett spegelbord i hallen. Vem ska läsa den posten? tänkte jag.
Gustafs rock av märket Barbour som han tyckte så mycket om och Annikas dunjacka hängde fortfarande under hatthyllan. På golvet stod deras promenadskor, två paraplyn i ett ställ och i en bastkorg fastsatt på väggen låg deras handskar.
Jag drog med fingret över hallbordet, ingen hade städat där på länge. I köket stank det av sopor, ingen hade tänkt på att tömma soporna. Inte heller den ordentlige Gustaf tycktes ha tänkt på allt innan han satte nålen i armen.
’Har inte ens Annikas syster varit här?’ sa jag.
’De gillade inte varann,’ sa Rickard kort och började tömma kylskåpet på den mat som ruttnat. Vi fick ihop fyra påsar sopor som Rickard och jag bar ut.
När vi kom tillbaka hade Tom varit i Gustafs barskåp, det stod en literflaska Glen Mohr, tjugotvå år gammal, på bordet i vardagsrummet, en hink med is och tre glas
’Var ska vi börja?’
’Med vad då?’
’Vi ska ju dela upp lösöret?’
Vi hällde upp och drack under tystnad. Jag såg att Rickard och Tom stjälpte i sig och tänkte att jag måste ta det lugnt.
’Du vill väl ha böckerna?’ sa Rickard till mig.
Jag nickade och sa: ’Tom har ju flyttat. Han kan välja först.’
’Jag har inte plats för några böcker,’ sa Tom. ’Möbler behöver jag.’
’Hur ska vi göra med huset i Frankrike? Någon måste fixa med fransmännen, det brukar vara en kinkig process,’ sa Rickard.
Jag gick ut i Gustafs arbetsrum, på skrivbordet låg ett block gula post-it-lappar som jag gav till Tom: ’Sätt gula lappar på de saker du vill ha.’
Tom tittade på mig och sa grötigt: ’Jag kan inte, jag kan bara fan inte.’ Han slet åt sig glaset, stegade genom vardagsrummet och ställde sig framför den stora kakelugnen med den infällda spegeln.
’Vad ska jag göra?’ mumlade Tom. ’Jag har ingenting kvar.’ Han vände sig om och såg på oss. ’Torgilsnäs åt helvete. Äktenskapet åt helvete. Allt åt helvete.’
Rickard sjönk bakåt i fåtöljen och drack två stora klunkar. Vad är det med dem? tänkte jag och gick in i Gustafs arbetsrum. Beethovens Missa Solemnis låg fortfarande i cd-spelaren. Jag bytte ut den mot Tjajkovskijs Pathetique-symfoni, vred upp volymen och gick ut i vardagsrummet.
Tom stod kvar och stirrade på kakelugnen. Rickard lutade pannan mot fönsterglaset och såg ut på Karlbergsvägen. Blommorna i fönstret hade vissnat, ingen hade vattnat dem på en månad. Rickard vaggade med kroppen och svängde sin högra hand som om han dirigerade musiken.
Jag lämnade dem och fortsatte till sovrummet. Sängen hade inte bäddats sen vi hittade Gustaf och Annika. Bakom mig dånade den mäktiga sjätte symfonin, det lugna och tveksamma partiet i första satsen övergick i ett starkt brusande moment. Det stora röda lakanet låg kvar över sängen och fick den att se ut som en katafalk i väntan på gravsättningen.
Gardinerna var fördragna, det var dunkelt i rummet, de stora altarljusen hade brunnit ned, stearinet hade runnit längs de höga ljusstakarna och droppat på mattan. Troligen hade polisen eller ambulanspersonalen eller vem det nu var glömt att släcka ljusen och så hade de fortsatt att brinna i den tysta våningen tills ingenting fanns kvar.
Musiken stegrades mot vanvettets crescendon. Jag gick ut i arbetsrummet, strök med handen över några hyllmeter böcker och tänkte att den medicinska litteraturen får jag fråga Karolinskas bibliotek om de vill ha.
När jag kom tillbaka till vardagsrummet stod Rickard på den stora mattan. Symfonin hade nått fram till de oändligt smärtsamma partierna, de som sjunker ned till en stilla klagan, som glider fram som en dimbank och försvinner för att plötsligt skjuta fart i en våldsam explosion. Där var mina vänner, fulla naturligtvis och med varsitt whiskyglas. Det blåaktiga skymningsljuset från Karlbergsvägen strilade in i rummet. Tom satt med korslagda ben på golvet. De dirigerade musiken, viftade med amarna, var och en på sitt håll och omedvetna om den andre. Det var som en tragisk sorgebalett för två medelålders män till Tjajkovskijs sjätte symfoni.

2004-04-17T22:22:00.000+02:00

Mena har somnat, TV:n står på, jag tömmer flaskan.
De sionistiska fanatikerna har denna kväll genomfört vad man kallar en ’extra legal execution’, det är det fyrverkerispråk man använder för att förvrida skallen på dem som tycker att detta med att tänka är alltför besvärligt.
Måltavlan för det sionistiska mördandet var en av terroristorganisationernas ledare samt hans följeslagare, födda i Gaza och Jerusalem.
De som vanligt modiga sionistiska soldaterna, födda kanske i New York, Jönköping eller Paris, sköt från en Apachehelikopter efter att ha flugit över den sex meter höga mur, förlåt ordet ’mur’ är ju antisemitiskt, barriär ska det vara, alltså, flög över den barriär som skiljer dem åt från det palestinska området. Orsaken till denna ’extra legal execution’ var att en som vanligt feg palestinsk självmordsbombare hade dödat sig själv och några sionistiska fanatiker.
Det här är inte den sista ’extra legal execution’ världen kommer att få uppleva. De sionistiska fanatikernas president har ju fått klartecken av våra vänners icke-valde president att fortsätta med den etniska rensningen, förlåt, ett sånt uttryck kan tolkas antisemitiskt, i stället ska det vara ’peaceful transfer’, alltså, att fortsätta med sin fredliga förflyttning av det palestinska folket.
Nu hör jag talkörerna från gatorna i Gaza. Om jag böjer mig fram ser jag en del av Tv-rutan. Människor viftar med armarna, hoppar upp och ned och vrålar. Så barnsligt, naivt och meningslöst. En skock tuppar som inför varann struttar och sprätter i dyngan och bevisar sitt mod med att dö för egen hand. Alla är de ättlingar till en menopaus i den historiska utvecklingen som ännu inte förstått att skilja mellan känsla och förnuft, mellan religion och stat, mellan vi och jag. Och så länge de inte tar språnget ut i det okända kommer de att stå där och hoppa och skrika och sprätta i dyngan medan Apachehelikoptrarna cirklar över byarna och väljer ut den ena efter den andre av de skrikande tupparna.
När jag stänger av ljudet från TV:n hör jag hur det knäpper i stockvirket och rasslar i eldstaden när veden brinner.
Det är så tyst här ute i skogen att man kan förledas tro att det inte finns någon värld bortom skogsbrynet.

2004-04-17T17:55:00.000+02:00

Vi gick långt genom skogen. Det var en varm dag. Jag bar kortärmad tröja, våra jackor låg i ryggsäcken. Mena sa att det var så vackert att här skulle hon vilja leva hela livet.
Vi kom fram till en smal sjö, satte oss på en flat sten nere vid stranden och såg på några människor som målade om ett hus på andra sidan sjön.
’Vad var det som hände i Paris?’
’De var efter mig. De sa att jag var betald av myndigheterna för att avslöja de som har arbeten till oss som inte har dokument.’
’Mötte du dem?’
’En kväll när jag gick från pendeltåget kom en bil. Det satt två män i den. Jag blev rädd och sprang in i ett hus där jag visste att man kunde komma ut på baksidan. Dagarna gick och jag fick inget arbete och till slut hade jag nästan inga pengar. Vad skulle jag göra? Börja resa med la bigornette eller göra la pipe med okända män?’
’Skulle du vilja leva så där?’ sa jag och nickade mot människorna som målade om huset på andra sidan sjön.
’Tillsammans med dig,’ sa hon och tog min hand.
Vi fortsatte längs sjön och kom ut på ett fält. Två rådjur rusade bort över fältet och försvann in i skogen.
’Åk inte imorgon, Var med mig i stället,’ sa hon.
’Jag måste,’ sa jag.
När vi kom hem tvättade vi av oss i en stor plastbalja jag köpt på en stormarknad. Det var besvärligt, vi skvätte vatten på golvet och stötte till matbordet flera gånger med våra nakna kroppar.
När jag kommer hem, tänkte jag, ska jag leta på nätet efter en bättre stuga.

2004-04-16T18:40:00.000+02:00

Efter arbetet hämtade jag Mena. Vi åkte in till stan och gick på Östermalmshallen. Hon viskade att hon aldrig varit där och att folk stirrade på henne.
’Det gör de inte,’ sa jag. ’Handla nu vad vi behöver.”
’Det är för dyrt här. Söderhallarna är bättre,’ sa hon och så åkte vi dit.
Naturligtvis stötte vi ihop med Julietta. Jag tänkte att nu slår de ihjäl varann. De två honorna log vänligt mot varann. Menas vackra ansikte hade ett drag av överlägsenhet. Julietta föreföll stram och avvaktande. Båda var artiga, givetvis, för en utanförstående betraktare torde vi ha sett ut som tre grannar som händelsevis stötte på varann och bytte några artighetsfraser. Men rakt genom dunklet såg jag de underförstådda sociala markörerna. Jag såg att en av dem firade segern över den andre. Jag fattar inte varför det skulle vara så. Var det jag som var bytet som tillfallit segraren? Det kan jag inte tro. Ingen av dem hade vunnit en seger. Det var ju jag som hade gjort mitt val.
Just nu sitter jag i solen utanför huset i Vallentuna. Jag dricker en kall öl efter att ha huggit veden till natten. Mena ordnar maten. I portföljen på marken bredvid det rangliga trädgårdsbordet ligger kuvertet från den information broker i Paris Joao tipsade om. Kuvertet innehåller en genomgång av bilarna som stod på parkeringsplatsen i Cervo, samtliga var hyrbilar, det var inte svårt att lista sig till. Brokern har gått ytterligare ett steg, här finns en detaljerad redogörelse på vilka orter bilarna hyrdes, vid vilken tidpunkt de hämtades och vilka kreditkort som användes. Kreditkorten har därefter härletts bakåt i kedjan och knutits till företag, myndigheter eller personer. Det finns också en redogörelse för hur kreditkorten använts ett halvt år bakåt i tiden. De flesta betalningarna gäller hyrbilar, hotell, restauranger och inköp av livsmedel. Några transaktioner gäller företag det skulle vara intressant att titta närmare på, samtliga identifierade herrar kan nämligen knytas till offentliga ämbeten, deras titlar, tjänstgöringsgrader och inflytande framgår av den anamnes som här föreligger om den politiska elitens vilja att genomföra projektet The Eurostate.
I händerna på några flinka reportrar skulle det här kunna bli texter med gott läsarvärde för ett stort antal medborgare i de västeuropeiska länder.
Uppgifterna är av den karaktären att de inte kan ha fiskats upp ur vanliga källor, det är information man betalat extra för med diskreta kuvert som bytt ägare. Inte minst märks det på betalningen den anonyme information brokern vill ha för sitt arbete. Alltsammans ligger nu på ett dussin servrar någonstans i världen, servrar knutna till ett antal e-mailkonton jag upprättat.
Sammantaget blir uppgifterna för den som förstår att tyda dem en kylig rapport om den organisation av paladiner i hajskinnskostym som byggts upp för att övervaka tillståndet i The Eurostates hjärta. Jag antar att arbetsuppgiften består i att förhindra insyn från, som en av hustruns fyrverkerimänniskor uttryckte det, den plebiscitära demokratins rättshaverister. En formulering som pustar likt ett moln av etter ur en nyttig idiots bernaisesåssmorda mun.
Om jag ska fortsätta spekulera tror jag att denna sekreta konklav som sammanträdde i Cervo skulle kunna vara Trädets Väktare,. De var det Herbert talade om då vi stod på hans balkong i höstas, vi såg ut i den romerska natten när blixtarna från ett avlägset fyrverkeri rev mörkret i bitar och han talade om att vi var de som förstod de lagar som styr människolivet.
Trädets Väktare. Den mytiska gestalt som inte får dö av ålderdom utan måste dödas av den som tar över väktarrollen. Trädets Väktare, den gestalt som offrar livet för att garantera livets fortsättning. Trädets Väktare, den som med sitt offer inkarnerar att allt måste förändras för att ingenting ska förändras.
I Herberts sätt att tänka finns ett övergripande moraliskt resonemang som rättfärdigar det han gör. På samma sätt underklasskurken rättfärdigar sina mord med att han begår dem för att familjen ska få ett drägligt liv så sätter Herbert på sig skyddshandskar av moral när han stoppar händerna i kloakvattnet. Jag är en av Trädets Väktare tänker han. Det rättfärdgar mina handlingar.
I så fall skulle jag vilja bli den som kommer med motorsågen och gör kaffeved av det förbannade trädet.
Solen sjunker. Det blir kallare så snart solen går ned bakom skogen.
Ännu är det inte sommar.
Jag måste gå in i huset och tända eld. Vi ska inte frysa i natt.

2004-04-16T05:37:00.000+02:00

Gryningen väller in över jorden. Fåglarna sjunger extatiskt i skogen. Det är parningstid, det är markens brånad, det är köttets brunst.
Inatt har jag lyssnat till Liemannen. Han kom genom skogen, svoosch svoosch svepte hans lie genom den daggfuktiga luften. Svoosch svoosch hördes vid sängen när han stod en stund och såg på mig. Men så försvann han bort till någon annan stackars sate, svoosch svoosch, min tid var ännu inte kommen.
Igår med Mena vid min sida kände jag den hemska kyla som är kosmos normaltillstånd.
’Det gör inget,’ sa hon.
Snart kommer Liemannen och hämtar mig, tänkte jag där jag låg stum och slapp vid hennes sida. Vilken ynkrygg jag är, vilken halvmesyr till människa jag är. Jag kan inte älska med kvinnan jag åtrår.
Så kom natten. Den tysta natten med ljuden från en grävling som strök sin krumma rygg mot stugans bottenstockar. En skrämd spillkråka skrek någonting obegripligt timmarna efter midnatt. Men jag, jag kunde bara sova i korta perioder fram till det att Liemannen gjorde sitt besök.
Nu sitter jag här med en kaffe. Mena sover. Solen ska snart stiga upp på himlen och lysa över brånadens och brunstens gudomliga tid.

2004-04-15T21:56:00.000+02:00

Jag sitter här i nattens tystnad och tänker på mötet idag på förmiddagen med Den Viktiga Kanslichefen.
’Jag ville tala privat med dig,’ sa hon och drog igen dörren.
När orden föll så begrep jag att jag blivit skadskjuten utan att förstå det.
Vi drack kaffet i plastmuggar som var bruna på utsidan och snövita på insidan.. Hon pratade om ingenting och ingenting och sen så sa hon:
’Bruxelles meddelar att din säkerhetsprofil inte håller måttet.’
’Vad skulle det i så fall vara?’ sa jag andlöst medan golvet under stolen började röra sig.
’Jag har bara i uppgift att meddela dig detta.’
’Då betyder det att inte heller jag kommer att få veta vad det rör sig om.’
’Tyvärr är det så,’ sa Den Viktiga Kanslichefen och rasslade med sitt armband.
’Vad säger vår organisation här?’
’Det är de som vidarebefordrar detta.’
’Jag förstår.’
’Det kan ju ändras, det har hänt förr. Synd bara, vi hade fått en fjäder i hatten med en svensk på tjänsten.’
Jag återvände till min avdelning och satte mig i arbetsrummet. När jag passerade Storchefens rum insåg jag att också han visste att jag inte sluppit genom kontrollen. Han hälsade snabbt på mig, i hans blick fanns en glimt av undran och kanske också av avståndstagande.
Sed quis custodiet ipsos custodes? tänkte jag och bestämde mig för att arbete är det enda som kan skingra missmodets dimma.
Efter lunch tog jag bilen, hämtade Mena och så körde vi ut till Ronaldo i Skärholmen. Han omfamnade Mena och klappade också om mig. Ville vi ha mat, ville vi ha kaffe, ville jag ha en whisky? Vi tackade nej. Mena sa att hon behövde ta ut sina saker ur lagret. Inga problem, sa Ronaldo, slängde på sig en jacka och så åkte vi ut till ett industriområde i närheten av Södertälje. Snygg bil, sa Ronaldo, och sa att han alltid önskat sig en stadsjeep.
Vad skulle jag säga? Skulle jag säga åt Ronaldo att det var min fru som velat ha den, att det var hon som köpt den och sen satt den i garaget och sagt åt mig att sköta den? Han skulle inte tro mig, tänkte jag, han skulle inte tro mig om jag sa att jag hellre åkte buss eller gick.
Vid lagerbyggnaden stod en liten brunhyad latinamerikan. Han hade ett stort kranium med en så kort hals att huvudet en gång tycktes ha skruvats fast på axelpartiet. Det var han som hyrde ut lagerutrymmen åt landsmän. Inuti byggnaden fanns ett stort rum, i det stod rader av förvaringsburar med metallnät, hänglås och ett nummer på en gul bricka.
Han tittade misstänksamt på mig när vi bar ut Menas saker. Det var jag som var en främling i den här världen, jag var den underlige immigranten som de bofasta glodde på under lugg.
Vi lastade färdigt, körde hem Ronaldo som luftpussade Mena två gånger och gav mig en kram och viskade att jag skulle vara lycklig som hade en sån sexig kvinna att sova med.
Nu är det mörkt ute. Jag ser mig själv i fönstret. Mena är i köket. Hon bakar bröd till imorgon. Doften av bakat bröd ger mig alltid hemkänsla. Denna känsla av frid är en paradoxal känsla i den här världen. Nyss såg jag våra vänners icke-valde president på TV göra ett föraktfullt fingertecken åt resten av världen. Bakom retoriken sa han att jag skiter i er, vi har makten, vi gör som vi vill. De sionistiska fanatikerna ska ha ännu mer land av de fattiga palestinska bönderna ty så står det skrivet i Böckernas Bok att när Det Heliga Landet från Eufrat och Tigris och ned till Nilen är bebott av Guds Utvalda, då skall Messias uppenbaras världen till häpnad och förundran och när Messias så har sig uppenbarat världen till häpnad och förundran, ja, då skall Guds Utvalda klippa av sig tinninglockarna och bli Kristi Efterföljare och sedan skall hela världen omfatta Kristus i Anden och jorden skall Paradiset bli och lejonen skola leka med lammen och allt skall Frid vara. Ty så är det skrivet.
Nu är Mena färdig.
Inatt sover jag bredvid en varm och bördig kvinna.

2004-04-14T22:52:00.000+02:00

Klockan var strax före sju på morgonen. Jag hade just duschat och det ringde på dörren.
När Mena klev in i hallen bar hon en liten väska i handen, den satte hon ned på golvet och sa:
’Jag har längtat efter dig.’
Jag stekte ägg, bacon, rostade bröd, gjorde potatismos. Hon hade åt med en glupande aptit.
’Hur har du tagit dig hit?’
’På samma sätt som jag tog mig härifrån. Det finns lastbilschaufförer som har utrymmen i bilen. Där gömmer man sig när man passerar gränser. Den här chauffören hade mycket plats så jag åkte med en kurdisk man och hans dotter.’
Hon stödde huvudet i handen, jag tyckte hon liknade en mycket liten och sorgsen flicka. Hon sa att någon hade spridit ut ett rykte bland de svarta arbetsförmedlarna i Paris att hon var opålitlig, hon var en som skulle tipsa myndigheterna. När hon inte fick några arbeten frågade hon. En man tog henne åt sidan, stängde dörren och sa att det hade kommit förbi en kvinna som visat ett foto av Mena. Henne ska man vara försiktig med sa kvinnan.
’Jag fick inget arbete. Folk tittade fientligt på mig. Jag var rädd. Hon jag bodde hos sa att jag måste flytta.’
’Var ska du bo?’
’Jag måste bada,’ sa Mena.
När hon stod framför mig blöt i håret och invirad den ljusblå badhandduken hade jag gått genom alternativen. Det var inte möjligt att ringa Toms svåger som inte längre var hans svåger, men kanske huset utanför Vallentuna var uthyrt.
Redan på förmiddagen åkte vi ut till det äldre paret i Gamla Enskede. Den gamle mannen gick i trädgården och krattade löv. Han sken upp när han såg Mena, skrattade och ropade nåt huset år sin fru. Det gamla paret bjöd på kaffe, de visade mig en akvarell Mena gjort, de hade ramat in den och sa att den var fin. De hade inte hyrt ut huset. Mena kunde få hyra det, det var inga problem. Jag betalade tre månaders hyra i förväg.
Vi körde ut till Vallentuna och låste upp huset. Minnena från våra dagar tillsammans slog upp som röda blommor i mitt inre. Det var då jag hade varit lycklig, det var då passionen bar mig över himlarunden och en namnlös jubelkör strömmade genom kosmos.
Just nu sitter Mena på golvet framför TV:n. Hon dricker en kopp choklad och säger att hon är lycklig. Hon vill vara med mig, hon vill ha ett liv med mig, säger hon.
Jag ser på hennes ryggtavla, hennes axlar och hår. En liten djävul sitter på min axel. Han böjer sig framåt och viskar i mitt öra: Kan du lita på henne? Var det inte hon som förrådde dig en gång?
Nu har jag druckit ur min whisky och ska ta en till för att hålla den lille djävulen på armlängds avstånd.

2004-04-13T23:46:00.000+02:00

Jag kom ganska sent till Tisdagspuben. Tom var förvånansvärt full, han sa att han hade det bra på båten och undrade om också jag hade fått inbjudan från Ramström till jaktlaget på Säfvetorp.
’Det blir en samling internationella högdjur, företagare som Ramström känner.’
’Du vet, jag håller mig lite avvaktande till jaktlag numera,’ sa jag och tänkte på att Ramströms vänner var de europeiska rövarbaronerna som jag föraktade.
’Jag ska i varje fall dit,’ sa Tom.
Han avslutade samtalet och dök som en hungrig räv på en snygg dam som bystade av i en soffa vid långväggen. Hennes ögon var så där lagom simmiga att Toms attacker blev framgångsrika. De reste sig för att lämna lokalen efter en dryg timme.
’Nu ska vi titta på min båt,’ sa Tom och tog henne i handen.
’Här är det hej och hå,’ sa Antonsson när Tisdagspuben led mot sitt slut.
Det satt bara kvar några halvfulla eftersläntrare som imorgon bittert skulle ångra kvällens intagsmängd.
Antonsson slog upp ett stort glas rött vin till mig och viftade att jag inte behövde betala. Jag tyckte han liknade en patron på en avlägsen siciliansk krog. Han berättade lutad över disken att det uppenbarligen gjorts diskreta efterforskningar om vem som kunde vara den som lämnade uppgifter till Svenska Dagbladet om medföljande som under utlandsstationeringen får trivsamma jobb med trivsamma löner och helt i strid med det statliga regelverket.
Om man inte var alltför korkad, menade Antonsson, kunde man med uteslutningsmetoden komma fram till vem som tipsat pressen. Vem av alla medföljande med arbetskapacitet har inte fått ett jobb och dessutom klagat högljutt? Lätt som en plätt. Och sen vilka menade Antonsson? Två eller tre att välja mellan. Det kunde vara där solen lyser på the corner of the wind eller i skuggan av den mördade svenske statsministerns träd.
’Just det,’ sa jag som fått läsa litaniorna.
’Essicke dessicke leken går. Livet räknar och Andersson får av döden en våldsam knuff. Essicke dessicke piff paff puff,’ sa Antonsson som alltid varit duktig på att citera.
’Det är åtalbart att leta efter uppgiftslämnare till pressen,’ sa jag.
’Hej och hå,’ sa Antonsson och skrattade och sa att han hoppades att murvlarna skulle hitta alla medföljande chefssläktingar som fått jobb i påhittade lokala företag så att de slapp att betala svensk skatt.
’Du vet, maken eller makan snackar in sig hos någon lokal nisse som anställer släktingen och sen är det bara att lägga ut jobbet på det företaget och vips så blir det ingen svensk skatt att betala. Jag kan räkna upp fem stycken på raken,’ sa Antonsson och stängde baren.
’Tror du det är intressant för tidningarna?’
’Absolut,’ sa Antonsson. ’Du vet väl att på Tisdagspuben får man alltid höra det senaste innan det kommer ut på gatan.’
’Kommer huvuden att rulla?’
’Nä, nä, det blir det vanliga. Några rubriker, lite debatt, kanske munhuggning i TV, oppositionen eller vilka det nu är gnuggar händerna och sen stiger det ansvariga statsrådet fram och säger med ansvarig stämma att vi får titta på det här. Utredning, utredning, kära vän. Du kanske blir den som får föra pennan.’

2004-04-12T18:06:00.000+02:00

Jag har suttit här i arbetsrummet hela dagen och läst. Jag ser att det är soligt ute. Jag vet också att det just nu är tid att åka ut till sjöarna och stå ett par timmar och betrakta fågellivet. Men sånt intresserar mig inte för tillfället. Jag läser i stället. Jag måste få veta. Det är det som driver mig.
Det jag läst under dagen är Thomas Edward Lawrences (1888-1935) voluminösa och aningen svamliga ’Seven Pillars of Wisdom’ från mitten av tjugotalet.

Lawrence af Arabien skriver om den arabiska kampen mot de turkiska ockupanterna. Han konstaterar att arabernas militära slagkraft precis som idag försvagas av inbördes stam- eller klanstrider:
”I massa voro de ingenting att frukta, eftersom de inte hade någon kåranda, någon disciplin eller något inbördes förtroende. Ju mindre förbandet var, desto bättre deras prestationer. Tusen var de en oordnad hop, maktlösa mot ett kompani utbildade turkar, men tre eller fyra araber uppe i bergen kunde hejda ett dussin turkar.”
Fienden var som idag materiellt överlägsen. Vilken skulle då taktiken vara?
”Vi skulle låsa fast fienden genom det tysta hotet från en väldig, okänd öken och icke röja oss förrän vi anföllo. Anfallet kunde vara nominellt, icke riktat mot fienden, utan mot hans tillhörigheter, och alltså varken söka hans styrka eller hans svaghet utan endast hans lättast tillgängliga krigsmaterial.”
Vilken var då ockupanternas strategi?
”Turkarna voro enfaldiga, tyskarna bakom dem dogmatiska. De skulle tro att uppror var absolut detsamma som krig, och behandla det analogt med krig. Analogi i fråga om mänskliga förhållanden var tomt prat över huvud taget, och att föra krig mot ett uppror var långsamt och besvärligt, som att äta soppa med en kniv.”
Motdraget skulle då bli - ”Våra trumfkort voro snabbhet och obegränsad tid, icke slagkraft.”
Just det. Obegränsad tid. Ändlösa förhandlingar i Fallujah. Gisslantaganden för att förhandla. Dra ut på tiden. Ockupanterna är ju främlingar som ska åka hem. De som slåss mot ockupationen stannar. De kommer ju från en kultur där man byggde städer, uppfann skriftspråk och konstruerade lagsystem medan bisonoxarna var de enda härskarna på de nordamerikanska grässtäpperna.

2004-04-12T09:34:00.000+02:00

Jag är tillbaka från en morgontidig promenad längs Hammarbykanalen, vidare längs Årstaviken och tillbaka via Tanto och Rosenlundsparken. Det var öde, tyst och tomt. En blek sol och en kall vind.
När jag kom tillbaka mötte jag Glottén i porten. Han har skaffat en ny hund. Han upplyste mig energiskt om hundens stamtavla. Jaha, tänkte jag, vad har det att göra med det där lilla kräket? Men djurets genetiska bakgrund var uppenbarligen lika viktigt att känna till för omgivningen som det är för rojalister att kunna härleda det genetiska schemat för kungligheter.
’Han är en riktig personlighet,’ sa Glottén och satte ansiktet framför nosen på valpen som omedelbart började att slicka Glottén på näsan.
Tillbaka här i arbetsrummet satte jag på datorn och skådade ut över världen. Jag ser då att det finns de som redan har begripit innebörden i den politiska utvecklingen i The Eurostate. Två tjänstemän från underrättelsetjänsten i det Tyskland som är mot ockupationen har dödats på vägen strax utanför Baghdad.
Förberedelserna är sålunda i full gång.
Världshjulet rör sig ytterligare ett snäpp framåt medan Glottén kramar en hundvalp som om ett par månader kommer att yla genom väggarna då Glottén struttar omkring på en gräsmatta och knuffar en vit boll ned i ett hål.

2004-04-10T17:27:00.000+02:00

Hela förmiddagen fortsatte Desdemona att prata om sitt filmmanus. Hon har en otrolig svada när hon blir entusiastisk för en idé.
’Man kan göra film av alla historier.’ Hon satt naken på golvet med en cigarrett i munnen. ’Ta Bibeln. Den skrevs inte för film men historierna ur Bibeln har man gjort tusentals filmer om.’
’Just nu är film det tråkigaste av alla konstnärliga medier. De är extremt målgruppsanpassade och tillverkade efter en berättarmall med anslag, presentation, fördjupning och upplösning som gör historierna förutsägbara. Samma sak med musik och litteratur. Det är bara bildkonsten som är spännande. Och så en del teater,’ sa jag som fortfarande kom ihåg föreställningen på Uppsala Stadsteater.
’Det finns bra film om det finns en bra historia,’ sa Desdemona och sträckte ut sig blek och naken på den röda persiska mattan.
Hon hade ett sätt att fullkomligt ogenerat visa sig naken som gjorde att stenåldersmannen i mig vaknade. Jag satt också naken så Desdemona skrattade.
’Man ska ge efter för sina önskningar,’ sa hon. Hade någon sett oss så skulle vi ha liknat en mosaik jag sett i Pompeji.
På eftermiddagen tog jag med henne till Nationalmuseum för att se utställningen Falskt & Äkta.
I flera fall tyckte jag det var enkelt att se vad som var falskt och vad som var äkta. Förfalskningen av Sebastien Bourdons porträtt av drottning Christina var enkel att avslöja, drottningen såg ut som en skallig gubbe. Samma sak med den som gett sig på Carl Fredrik Hill, förfalskaren kunde inte göra trädkronor som Hill.

Förfalskningen av Zorns Midsommardans kände jag till sen tidigare, den centralt placerade mannen har ju ett huvud som en dödskalle och ljusglittret i fönstret är bara en suddig klick.

Jag gissade rätt på Rembrandts Aposteln Petrus från 1632, Rembrandt skulle aldrig göra tavlan så ljus. Däremot var mycket annat svårt. Van Gogh var komplicerad liksom Piranesis hamnbilder från Antichità di Roma.
Desdemona hade aldrig varit på Nationalmuseum. Hon sa att hon blev trött i benen. Vi satte oss ute i de permanenta samlingarna och tittade på Rubens Bacchanal på Andros. Kvinnan som ligger utsträckt i bildens nedre högra hörn påminde om när Desdemona sträckte ut sig på den röda persiska mattan.
’Är du själv med i historien du skriver?’ frågade jag.
Desdemona nickade. ’Jag ska ta reda på vad som är falskt och vad som är äkta i den där mannen?’ sa hon.
’Den mannen består nog bara av ett köttigt skal över någonting ytterligt banalt,’ sa jag och tänkte på Francis Bacons målning av den förvirrade påven i Velazquez’ porträtt av Innocentius X.
Jag sa också till henne att Rubens Bacchanal på Andros var en kopia av Tizians målning med samma namn. Jakten på falskt och äkta var bara de förmögna konstköparnas försök att fånga vinden.
’Det finns bara det som är bra och det som är dåligt,’ sa jag.
Efter Nationalmuseum ville jag fortsätta till Moderna, men Desdemonas mob ringde. Det var den polske regissören som hade fått en idé.
’Nu är jag vouchad för en annan sak,’ sa hon och gick.
Jag fortsatte till Moderna. Det var vackert väder vilket betydde att det inte var alltför många besökare. Jag satte mig på golvet i en mörk filmkub, jag var nästan ensam, och såg Zarina Bhimjis Out of Blue. Det är en film om den allestädes närvarande naturen.

2004-04-09T23:34:00.000+02:00

Julietta bjöd på gravad lax och lammstek i det stora köket.
Köket är gigantiskt, det beror på att lägenheten är en sammanslagning av två lägenheter. Julietta har fortsatt med att ta bort ytterligare en vägg. På så sätt har hon fått det stora köket, satt en kåpa ovanför en spis designad så att den liknar en AGA-spis. På Torgilsnäs finns en AGA-spis, det är en stor pjäs som kan drivas på gas, kol, el eller ved och värmer köket under vintern, men den är dyr att installera och behövs absolut inte i en stadsvåning. Julietta tycker den är vacker och, som hon säger, ger karaktär åt rummet.
Vi var sexton personer till bordet. Jag satt mellan två skådespelare jag inte kände igen, de ville hellre prata skvaller och intriger med varann. Den och den var ute ur leken, den och den gjorde abort för att inte missa en roll, den och den låg med den och den, alternativt ville ligga med den och den. Samtalsämnen av den sorten blir tröttsamma i längden.
Jag funderade stund om jag skulle säga att det där med att vara skådis är väl ingenting. Lära sig utantill en text som någon annan skrivit och sen stå på en scen läsa upp den ur minnet. Kan det vara något att så efter? Skillnaden mot att sitta i en TV-studio och läsa texten från en prompter och låtsas vända manus är egentligen hårfin.
När middagen var slut hjälptes vi alla åt att duka av och stoppa in i diskmaskinen. Orsaken var att Juliettas telefon hade ringt. Några hade hört talas om att det var fest, ett utländskt filmteam var i stan och någon menade att det skulle vara kul att komma på en svensk påskfest.
Julietta hade ingen snaps så hon skickade hem mig för att leta i förrådet. I frysen hittade jag tre öppnade buteljer med svensk snaps. Filmsällskapet var polacker så spriten gjorde succé och försvann med blixtens hastighet.
Desdemona hade en roll så hon släpade på regissören som var en ung man med nyss försvunna ungdomsfinnar. Han var dock mer intresserad av en blond flicka med rödmålad trutmun.
Desdemona sa att hon skrev på ett manus. Det handlade om flicka som träffade en centralt placerad statlig tjänsteman. Han var olycklig, bar med sig en dator, skrev ned det han var med om och skickade ut det i den digitala rymden.
Av det här följde att man började söka efter hans identitet. Utan att han förstod det hade han röjt statshemligheter, avslöjat förtroenden, redogjort för palatsintriger och hånat lätt maskerade kollegor. En hemlig grupp tillsattes som sökte efter honom. Sen hade hon inte kommit längre.
’Hur har du fått uppslag till den där omöjliga historien?’ sa jag.
’Säg det, säg det,’ sa hon och höjde ögonbrynen på ett lustigt sätt.
’Jag vet inte om storyn gör sig som film,’ sa jag.
Desdemona och jag gick hem till mig. Hennes stora mun log mot mig, hennes smala kropp var vinterblek och hon hade en glupskhet som fick jorden att röra sig.
När jag skriver det här sover hon den berusades oroliga sömn i den blå läsfåtöljen. Jag har lagt om henne ett duntäcke.
Imorgon måste jag vädra våningen i flera timmar för att bli av med stanken från hennes cigarretter.

2004-04-09T12:32:00.000+02:00

Det är varmt i solen här ute på Kastö, i skuggan är det iskallt om vinden från havet ligger på. På en del ställen är snön kvar uppe i skogen, men ute på havet har isen öppnat sig.
Bengtsson och hans fru bjöd på kaffe. Vintern hade varit bra, även om veckorna utan ström hade kostat dem arbete och pengar. Bengtssons barnbarn var i huset, sonen och sonhustrun hade vunnit en resa för två till London, de hade funderat ut en reklamslogan för en resebyrå och vunnit första pris. Barnbarnen var inne i huset och spelade TV-spel trots att solen sken. Vi satt i solen på verandan och drack kaffet.
’Säg åt din mor om att ta ned trädet vid grinden, glöm inte det,’ sa Bengtsson när jag gick.
Jag fick posten av Bengtsson. Han sa att det var flera brev från utlandet, ett brev i vadderat kuvert.
’Det är nog från fransman som besökte oss i somras och tog bilder. Han kom nog bara ihåg den här adressen,’ sa jag och tog mot det vadderade kuvertet jag skickat från Paris.
Här inne i huset öppnade jag posten. CD-skivan med kopian av Herberts dokument la jag i första bandet av den gamla upplagan av Nordisk Familjebok som stått här sen urminnes tider.
Brevet från Joao var som vanligt entusiastiskt. Han hade identifierat deltagarna vid mötet i Cervo. Här fanns deras namn, sysselsättningar, kopplingar till nationella myndigheter och till vilka de sannolikt rapporterade. Joao hade till och med gjort sig besväret att kontrollera bilnumren, samtliga bilar var hyrbilar. Joao skrev att om jag ville så kunde han ge mig namnet till en person i Paris som kunde spåra bilnummer, kreditkort, hyrblar och ge allmänna registerupplysningar om folk. Ville jag det?
Jag slog numret till Joaos mob, han var ute och gick med Maria det vackra vädret. Vi uväxlade några banaliteter i en vardagskonversation och sen sa jag något i stil med att jag var intresserad av att närmare lära känna de där damer vi träffade när vi var i Paris. Kunde han inte ta reda på lite närmare om dem? Tänk om det var escort service, sa Joao som omedelbart fattade vad jag menade. Det är precis det jag vill veta, sa jag. Var det fågel eller fisk? tänkte jag avsluta med men visste inte riktigt hur jag skulle översätta det, idiomatiska uttryck är alltid svårast att översätta till främmande språk.

2004-04-08T21:11:00.000+02:00

Idag var det halvdag. Många hade arbetat in dagen, men jag hade skrivbordsarbete att göra och satt kvar tills det blev tyst i huset. Storchefen var förbi, han ska åka ut till landet och lägga om taket.
Jag åt en försenad lunch på Hötorgshallen, gick ut i solskenet och strövade längs Strandvägen. Jag hade bara kavaj, överrocken låg i väskan, det kändes som om det var sommar.
Tom var på båten, han log brett när han såg mig. Jag kilade iväg och köpte en påse wienerbröd. Tom gjorde kaffe. Vi satt där under tystnad och tittade på människorna som flanerade längs kajen. Unga par gick hand i hand, barn skrattade, allvarliga män slickade på en glass.
’Vad säger Erika om det här?’ frågade jag.
Erika var Tom och Lisas dotter. Hon arbetade på en arbitrageavdelning med utsikt över Brunkebergstorg och var gift med en fastighetsmäklare. Stefan frågade jag inte om, Tom nämnde aldrig sin son och jag hade förstått att så skulle vara fallet.
’Erika är vuxen. Jag tror att jag ska bli morfar, hon ser sån ut säger Lisa.’
Tom tystnade som om det han sagt hade varit minnesflashar från en försvunnen värld.
’Vad tyckte du om senaste jaktresan?’ frågade jag.
’Förvirrad.’
’Så det är ditt omdöme när folk ihjälskjutna?’ sa jag något häpen.
’Du ska inte lyssna på en revolutionsnostalgiker som den där Othelo. Han har sett sina bästa dagar. Jag har fått ta del av ett första utkast från haveriutredarna. Det finns inga som helst tecken som tyder på att koptern blev beskjuten. Plåten är utåtvriden, explosionskraften kom inifrån kabinen. Koptern var i drift för att piloten skulle få flygtimmar, någon hade slängt in några lådor för att det skulle se bättre ut i färdrapporten.’
’Men ingen visste vad som fanns i lådorna?’
’Det skulle tillbaka från en bataljonsövning. Othelo har visst råkat förbannat illa ut för att han använde den för att flyga jaktkamrater. Missen var att det skulle ha suttit med en portugisisk officer för att motivera att den gick ned och hämtade folk. Jag har gjort det själv flera gånger. Det är rutin.’
’Hur kan du ta så lätt på det här?’
’Så här. Sånt här har hänt förr när någon idiot samlar hop oanvänt material från en övning och inte gör en ordentlig koll av materialstatus. Vi hade en djävla tur som inte åkte med.’
’Så allt var slumpens skördar?’ sa jag och tänkte att nu berättar jag för Tom om det som hände i Cervo.
’Man kan inte utesluta någonting, fast just nu talar det mesta för att det var en olycka.’
När jag gick hemåt kände jag mig underligt lättad samtidigt som jag tyckte att jag smet undan för att rädda mitt eget skinn när jag inte gav Tom hela bilden.

2004-04-08T07:24:00.000+02:00

Denna skärtorsdagsmorgon lyssnar jag på BBC.
Ockupationssoldaterna i Irak slår hårt mot Mahdi-milisens uppror. Ett uppror som kanske enar de religiösa klanerna i något som skulle kunna bli embryot till ett nationellt uppror.
Ett nytt Vietnam, mumlar kommentatorerna yrvaket om ockupationen. Visst kan det bli så och det är det som är det illavarslande.
Tvingas våra vänner att i någon mening dra tillbaka ockupationsarmén skickar det ett lättfattligt meddelande till världens religiösa galningar.
Det lyder: Supermakten är svag, det går att besegra den och dess allierade.
Det här kan ge upphov till en utveckling med dyrare bensin där oljan används för politisk utpressning, en förminskning av gods- och persontransporter, prisökning, inflation, intensifierad terror och en Eurostate som tvingas skapa en gemensam armé.
Till detta bör läggas det politiska tumultet med gräl om vem eller vilka som ska hålla i den militära kommandostaven, en ökad militarisering av staten och en drastisk nedmontering av de europeiska fri- och rättigheterna för att bekämpa terrorismen. Vidare så kommer de sionistiska extremisterna med stor sannolikhet att avlossa den första atombestyckade missilen mot vad man svepande kallar för araberna, Förenta Nationerna vittra sönder, de nationalistiska fanatikerna på Balkan ladda gevären och så träder de politiska grottmänniskorna definitivt in på den europeiska parlamentariska scenen.
Jag ser redan framför mig strålkastarbelysta balkonger i natten där demagoger spottar salivstänkta appeller ut över ett hav av människor som sträcker på halsarna och tänker: Han säger det vi alltid tänkt. Ut med främlingarna, ut med dem som inte är som vi.
Och så är vi tillbaka där vi började med en ny generation som förs ut på slagfältet under flygande fanor och klingande spel.
Vi har sannerligen våra vänner på andra sidan Atlanten att tacka för mycket.

2004-04-07T21:33:00.000+02:00

Arbetet i kommittén har stabililiserats, det verkar som om ledamöterna diskuterat ihop sig i respektive partigrupp. Expertsammanträdena för ett par veckor sen kammade antagligen bort en hel del myror från deras huvuden. Det statsbärande partiets ledamöter förefaller nöjda. Deras inofficielle ordförande tog mig åt sidan och frågade när jag trodde arbetet skulle vara avklarat. Vi håller tidtabellen, sa jag. Du ska visst lämna oss? sa han. Inget är bestämt, sa jag. Åja, sa han och klappade mig på armen.
Jag vet att jag ligger bra till hos det statsbärande partiet utan att för den skull räknas som en av dem. Orsaken är mitt år på Vabis i Södertälje under Sturm und Drang perioden, paradoxalt nog lärde jag då känna människor som nu går omkring i korridorerna. För tio år sen blev en av de tidigare svetsarna på Vabis sakkunnig i statsrådsberedningen och en annan lite längre tillbaka talskrivare åt statsministern.
’Du blev aldrig präst?’
’Andarna övergav mig. Men inte tron på rättvisan,’ brukar jag säga.
Då ser de på mig med en slags förnöjsamhet och jag antar att de tänker att jag är en ärlig människa.
Inte heller har det försämrat min sits att en av mina konfirmationskamrater nu är statsråd. Vi umgås inte, men han är som alla andra chefer, i sin närhet vill han vill han ha folk han känner. Det är nämligen lättare att hålla ordning på folk i sin egen krets eftersom omdömen i en middagskonversation är ett bättre korrektionsinstrument än vilket lönesamtal samtal som helst.
Hos den förvirrade oppositionen ligger jag också bra till. Till en del är det givetvis hustruns förtjänst, hon är makalös på att skapa, som det heter, sociala nätverk. Det är kanske därför hon trivs så bra med atmosfären i Bruxelles.
En annan orsak är säkert att jag känner Tom. Sen spelar det säkert in att jag var med på middagarna hos min syster Marianne och hennes man Kurt. Det var på den tiden Kurt hade fått för sig att politikerna inte hade verklighetskontakt och systematiskt bjöd hem den ena efter den andra för de skulle få veta vad folk tycker bakom skål och vägg.
Alla tror att de vet var de har mig. Vad gäller mitt arbete har de fullkomligt rätt. Jag har inget mot att vara hovman. Det andra, det privata, det är mitt eget och det är det jag skriver om.
Just nu lider dagen mot sitt slut. Jag sitter i den blå läsfåtöljen. DN ligger på bordet till vänster om mig. Jag har nyss läst en artikel om det som alla visste men saknade vetenskapliga belägg för. Risken för cancer i blåshalskörteln hos mannen minskar ju högre den sexuella aktiviteten är.
Hade jag haft en kvinna här skulle jag ha ropat: Kvinna! Klä av dig naken, ge mig min cancerterapi.
Eller så blir nästa kvällstidningslöp:
Kvinna vägrade sex
åtalad för mordförsök

2004-04-06T08:36:00.000+02:00

Att ha ett gräl med hustrun så här en tidig morgon i stilla veckan är inte bra. Jag får ont i huvudet.
Sakfrågan var den att jag inte tycker att påsk, pingst och Kristi Himmelsfärd är högtider för att samla familjen. Det är traditioner som har vidskepliga rötter och förvrider skallen på småbarn. Jag firar jul, midsommarafton och nationaldagen. Det räcker. Jag gillar de hedniska högtiderna, de är vårt kulturarv.
Vad mig anbelangar kan man lika gärna slopa de religiösa högtiderna. Ledigheten används dessutom inte till eftertanke eller diskussion kring de existentiella frågorna. Det religiösa är bara en förevändning för att folk ska få slippa arbeta och i stället ägna sig åt den religion de i realiteten numera omfattar med stor hängivenhet: sätta upp tapeter, böka i trädgårdsrabatter, skruva ihop möbler, glo på TV och i allmänhet slippa från det där besvärliga arbetet med att tänka.
Framhävdar staten att vara partisk i religiösa frågor kommer de vidskepliga snart vara i luven på varann och kräva att staten ska behandla alla lika eller olika. Ståndpunkten i det fallet är beroende på utgångspunkt.
De som har det gamla romerska tortyrinstrumentet som symbol kommer att hävda tradition, historia och så vidare som argument för att helgdagarna ska vara kvar.
De som har den fornegyptiska mångudinnan som symbol kommer med darr på stämman att tala om demokrati, lika rättigheter och så vidare som argument för att införa nya respektive ta bort gamla helgdagar.
Efter det är debatten igång. Det kommer att heta: Varför ska inte hinduer, buddhister och animister få lika behandling? Varför inte begränsad arbetsdag vid ramadan och ledighet vid Eid Al Fitr? Ska verkligen inte barnen i muslimska familjer få sina högtidsgåvor på en ledig dag som de kristna barnen? Varför ska köttmumsar- och bloddrickarsekten kristianerna ha en egen gräddfil i det religiösa livet?
Antag nu att staten mot all förmodan skulle ta den svenska gullighetsprincipen på allvar, dvs ingen får vara ledsen och därför måste alla vidskepliga stollar behandlas lika. Då har man i sanning öppnat slussportarna för en intellektets danse macabre.
Det kommer att heta: Varför får vi inte ledigt för att fira martyren Husseins död på slagfältet vid Karbala? Eller helgdag för Heliga Brigitta? Eller ledigt för att skära förhuden av småpojkar, eller jojka, slå på nåjdtrumman, slakta höns och sticka nålar i dockor?
Hustrun sa att jag var känslokall. Det är det ultimata argumentet. Nej, jag åker inte till Bruxelles bara för en påskmiddag.
’Då åker vi till Rom,’ sa hustrun.
’Påskdagen infaller den elfte.’
’Tror du jag ger efter för terrorister?’
’Om det händer något, kommer du då att kunna leva med kunskapen att du offrade vår dotter?’
’Det är ett hypotetiskt resonemang,’ sa hustrun och la på.
Imorgon är det dags att slå med träkläppen på kyrkklockan ty det är Dymmelonsdag. Och jag, jag vill i största enkelhet vara en tankens spermadonator som sprider min upproriska säd.

2004-04-05T22:57:00.000+02:00

Vi skulle träffas på Zum Franziskaner. Jag och Rickard stämde möte i korsningen Drottninggatan och Fredsgatan. Han han hade mycket att göra, visste inte var han skulle hamna på eftermiddagen, därför satsade han på det ställe som låg geografiskt ungefär i mitten av de tänkbara lokalerna.
Rickard satt på en av sofforna ute på gågatan när jag kom. En liten kille med lockigt hår, snabba ögon och en illa knuten slips.
’Du ser trött ut.’
’Haft sammanträden hela dagen. Vi har diskuterat om en démarche, men det fanns delade meningar.’
’Till vilka?’
’Nä, nä, det är en cosmic secret.’
Vi passerade över Riksbron, under de stora stenvalven som förbinder det som en gång var Riksdagen och Riksbanken. Det var mycket folk som kom längs Drottningsgatan och sen tog Västerlånggatan in i Gamla Stan. När vi passerade över Mynttorget kände jag att solen värmde trots att dagen var på upphällningen.
’Cosmic secret, är det senaste internjargongen?’
’Tillhör faktiskt grundkursen. Betyder något som ska behandlas med yttersta diskretion. Britterna och våra vänner använde uttrycket strax innan kriget var slut, sommaren 45. De krävde av oss att vi skulle skriva på ett avtal där all svensk handel och hantering av någon som helst form av uran först skulle godkännas av dem och inga andra. Avtalet skulle gälla för evärderliga tider. De kallade det cosmic secret, på den vägen är det.’
’På den gamla goda tiden skrev väl Sverige inte på?’
’Några veckor senare sprängde de bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Nu sorterar allt under så kallade internationella organ. De har i princip fått som de vill.’
’Gäller alla utom de sionistiska fanatikerna,’ sa jag.
’Vet du att de släpper Mordechai Vanunnu i slutet av april? Du vet teknikern som arbetade i Dimona och berättade att Israel har nukes. Han tycks vara helt obruten efter arton år så de tar väl livet av honom på passande sätt.’
Vi kom fram till Zum nästan samtidigt som Tom anlände. Han hade inte bytt om så några människor vid ett bord vände sig om och stirrade.
När vi beställt sa Tom till servitrisen:
’Det ska vara fyra öl, inte tre.’
Det fjärde glaset ställde Tom vid bordets kortsida. Det fick stå där orört hela kvällen.
’Livet måste gå vidare,’ sa Rickard.
’Jag tycker fortfarande han svek oss,’ sa Tom.
’Bor du på båten nu?’
’Det är inte stort, man vänjer sig. Ganska skönt att höra vågorna klucka när man vaknar,’ sa Tom utan större entusiasm.
’Kommer ni ihåg att vi pratade om att göra en resa?’ sa jag. ’Alla fyra.’
’Och nu är vi tre,’ sa Rickard.
’Kommer ni ihåg sprutan som låg på bordet? Gustafs spruta, den han fick av pappa den berömde doktorn. Apelsinsprutan,’ sa jag.
Då skrattade vi för första gången. Det var den sprutan vi använde för att trycka in vodka i apelsiner som vi hade med oss på studentskrivningarna. När vi skrivit klart sög vi i oss saften och tyckte att vi lurat hela vuxenvärlden som kunde dricka sprit i skolans aula.
Tom sträckte på sig, lyfte upp sin portfölj och öppnade den. Han la tre askar på bordet.
’Vad är det?’
’Gustafs arv.’
’Vilket arv?’ sa Rickard.
Jag öppnade den lilla asken. I den låg en av de tre giftampuller Tom tagit från bordet i Gustafs och Annikas sovrum.
’Vad är meningen med det här,’ sa Rickard.
’Gör vad ni vill med det. Själv behåller jag min. Går att dricka eller injicera. Tar längre tid om man tar det oralt, dessutom plågsamt.’
’Du är inte klok,’ sa Rickard.
När vi skilts åt stod jag ett slag och funderade om jag skulle låta den lilla asken glida ned i de svarta strömvirvlarna vid Slussen. Men jag började frysa och tänkte att det var lika bra att gå hem.

2004-04-05T07:03:00.000+02:00

Morgontystnad.
Hustrun ringde igår. Hon ville ha information om begravningen. Jag berättade så gott jag kunde, naturligtvis hade jag inte lagt märke till det hon tyckte att jag skulle ha observerat. Jag sa att jag hade varit ledsen. Jaha, sa hon precis som hon inte förstod.
Jag har gått genom morgontidningarna och lyssnat på BBC. Motståndet mot ockupationen av Irak har nu gått in i ett ännu mer våldsamt stadium. Skräckslagna spanska soldater har skjutit rakt in i en folkmassa i Najaf. I den fattigaste stadsdelen i Baghdad har religiösa fanatiker dödat sju ockupatiossoldater och tagit över officella byggnader.
När våra vänners president i maj förra året meddelade världen att kriget mot Irak var avslutat skrev Robert Fisk i The Independent: ”Kriget är inte alls över, det är nu det börjar.”
Det är den ena sidan av saken. Den andra är om kaoset på gatorna och det vidriga mördandet har nått den styrka att det verkligen försvagar ockupationen. De åtgärder som ockupanterna nu sätter in, eller inte sätter in, kommer att visa styrkan i motståndet.
Nu måste jag resa mig upp ur den blå fåtöljen och gå ut härifrån. Det finns en värld där ute.

2004-04-04T21:07:00.000+02:00

Hon ringde strax efter lunch.
’Jag kanske inte skulle göra så här, men jag såg dig på Sveavägen i fredags,’ sa Louise i telefonen. ’Vi gick samma väg, eller du gick samma väg som jag. Jag bor också på Söder, jag gick genom Gamla Stan, men du gick Skeppsbron och när jag kom till Slussen så gick du alldeles bredvid mig, fast du såg mig inte.’ Hon talade fort, snubblade över orden, tystnade. ’Jag ville bara säga det.’
’Ursäkta att jag inte såg dig,’ sa jag.
’Det var inte så jag menade,’ sa hon och tystnade.
’Du har rätt,’ sa jag som svar på hennes ordlösa fråga. ’Jag har ramlat ned i det svarta hålet, det är så djupt att jag tror att jag kommer att bli kvar här.’
’Ska vi gå ut och gå?’
’Vi skildes vid Slussen, varför inte träffas där?’ sa jag.
Vi träffades vid Slussen. Sen gick vi Stadsgården österut, krånglade oss genom det dystra hamnområdet, fortsatte längs Hammarbykanalen, promenerade under Årstavikens lutande knäckpilar, passerade Tantos små kolonistugor, fortsatte över bron till Långholmen
där vi drack kaffe.
Vi pratade, vi var tysta, förenade som två människor som känt varann mycket länge.
Nu på kvällen satte jag mig ned för att skriva ett brev till Mena. Men vad skulle jag skriva? Hur skulle jag formulera mig? Skulle hon lyssna?

2004-04-04T05:49:00.000+02:00

Hela veckan har jag arbetet som en robot på högvarv. Jag har somnat vid midnatt och vaknat två tre timmar senare, sen har jag läst, skrivit en stund, lyssnat på musik eller tagit fram en tavla för att fundera. I gryningen har jag vanligtvis resignerat, gått till bagaren och gjort kaffe. Det här fortsatte även efter begravningen av Gustaf och Annika i fredags. Begravningen ägde rum i Gustaf Vasa kyrka klockan två. Det var en strålande dag, mycket folk och vacker musik. Annikas kollegor spelade. Professionella som de är, härdade efter att ha spelat på många begravningar, genomförde de sin uppgift utan att med den minsta ansiktsmuskel röja sina känslor. Sorgen kom efteråt, flera av dem grät på kyrkbacken.
Mor var också där liksom min syster Marianne. Jag stödde mor hela vägen från bilen och fram till kyrkbänken. Tom och Lisa var där, de satt på olika ställen i kyrkan. Rickard och Ann-Britt var där, Ann-Britt grät hejdlöst. Douglas var också där tillsammans med Karolin, de lämnade en stor krans med hälsningar även från Toms far. Flera av Gustafs kollegor deltog, en längre artikel skriven av några kollegor har varit publicerad i DN, man hyllade Gustafs medicinska insatser, skrev om hans hängivna forskningsarbete och hans nästan faderliga omsorg när det gällde studenterna. Gustafs närmaste man, en liten kille med tunt hår och runda glasögon, sa några ord framme vid kistan. Jag hörde inte vad han sa.
Jag, mor och Marianne gick fram till kistan tillsammans. Jag hade tänkt säga några ord, men då brast det och det enda jag kunde göra var att lägga handen på kistan och viska ’hejdå gamle kamrat’ eller något i den stilen. Det var så mycket, så svårt. Tom och Rickard stod bakom mig. Jag orkade inte, just i det ögonblicket ville jag bara försvinna bort från alltsammans, sätta mig ute någonstans i skogen och bara vara ensam.
Efteråt var det kaffe och smörgåstårta på Stallmästargården. Det gjorde mig förbannad på Annikas syster att hon inte hade kunnat arrangera en middag, det hade varit mer passande. Eftermiddagskaffe utan bordsplacering kändes ovärdigt och futtigt. Hade Gustaf haft syskon eller föräldrar i livet är jag övertygad om att det skulle ha blivit en middag.
När vi alla var församlade, de som följt dem genom livet, höll jag mitt tal, det var ett tal om den vänskap som bundit oss samman i snart fyrtio år. Rickard höll också ett tal liksom Tom. Tom läste några ord ur en dikt av Verner von Heidenstam.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.

Jag hade hamnat bredvid Louise, Annikas barndomskamrat som jag mötte på den sista middagen hemma hos Gustaf och Annika. Louise var vacker i den svarta dräkten. Hennes make-up var diskret, halsbandet enkelt, en liten brosch på kavajslaget. Hon sa att det jag sagt var fina minnesord och höll om mig en stund. Hennes parfym var rogivande.
Efteråt stod vi på gräsmattan bakom Stallmästargården och tittade ut över Brunnsviken. Kom, sa Rickard och så gick vi tre överlevande musketörer en bit bort in i Hagaparken, ja, vi gick ända bort till den stora Pelousen och tillbaka medan Rickard gång på gång sa:
’Vad ska vi göra, vad ska vi göra nu?’
’Fy fan vilka djävla idiot han var som bara stack från oss,’ sa Tom. ’Fy fan bara drog utan ett ord.’
’Sluta för helvete,’ röt jag.
Då brast det för Tom. Han grät som ett barn gråter.
Gustaf älskade Annika mer än sig själv, tänkte jag. Står det inte skrivet att en man skall lämna sin far och sin mor och sina vänner för att leva med sin hustru? Nu går Gustaf hand i hand med Annika på någon av de där himmelska ängderna ingen av dem trodde på. De slipper alla bekymmer, ingen smärta finns, ingen törst, ingen hunger. Inte det här livet som hatar oss människor så mycket att det dödar oss så snart vi vant oss vid dess ljuvliga smak.
När vi kom tillbaka hade folk ännu inte gått. Jag tog farväl, sa adjö till Annikas syster och bestämde mig för att gå hemåt till fots.
Jag gick längs Sveavägen. Det var som att gå i en tunnel av vitt mörker . Jag kan inte beskriva det på annat sätt. En tunnel av vitt mörker. Det berodde på att jag visste att min hyperaktivitet drog mig alt närmare det svarta hålet.
Och nu har det svarta hålet öppnat sig för mig. Här sitter jag denna tidiga morgon i svärta och mörker.
Spelaren står på en oändlig repetition av Schuberts Ave Maria med Pavarotti.
Beethovens Missa Solemnis vågar jag inte spela av risk för att helt gå sönder.

2004-04-03T14:47:00.000+02:00

Jag har gått till herrfrisersalongen ’Kavaljeren’ på Skånegatan i mer än tjugo år. Där klipper två kvinnor de förbipasserande herrskallarna. Den ena kvinnan är tunn och arbetar med med långsamma nästan prövande handrörelser, den andra yngre, hon är frodigt tjock och mycket snabbare med saxen. Priset för en klippning ligger lite över hundra kronor.
Kunderna är för det mesta pensionärer. Lokalen liten, tre frisörstolar, inga överdrifter i möbleringen. Det är inte som den där flashigare salongen runt hörnet, den som tar det dubbla priset och har en genomtänkt inredning. Orsaken till prisskillnaden är en gåta liksom det stora antalet herrfriseringar som finns här i kvarteren. På rak arm tror jag att jag kan räkna upp ett tjugotal herrfrisörer här på östra sidan av Götgatan. Det skulle vara intressant att se deras bokföring eftersom ingen av dem ger kvitto på utförd tjänst.
Jag vet att den yngre är gift och har barn. Jag vet också att hon för ett antal år sen var på förhör angående ett mord som begicks i Nacka. Det var en ung man som mördades genom att någon tömde sitt magasin i honom då han satt i bilen på parkeringsplatsen en morgon. Orsaken till förhördet var att hon ingick i den kamratkrets som hållit ihop sen skolan. Offret var aktiemäklare på en bank.
’Vi träffades kanske en gång om året, höll ihop så där, ja, du vet. Jag tyckte bara det var otrevligt, jag hade ju inte så mycket med honom att göra,’ sa hon en gång.
Då båda damerna brukar också fråga mig om dottern eftersom jag en gång berättade om henne. Det skedde inget undantag från den regeln idag när jag fick håret klippt. De är mycket intresserade av dotterns boende i Paris, frågar om detaljer och om jag har varit på besök. Över huvud taget får jag en känsla av att båda två längtar bort från det lilla hål i en husgrund där de lever sina liv.
Idag klippte jag mig alltså. Der var den tunnare damen som arbetade. I stolen satt en äldre herre, sannolik pensionär, och blev klippt. Jag fick vänta och letade efter en tidning att läsa. På bordet fanns bara serietidningar och skvallertidningar, gissningsvis lämningar efter de två damernas familjer som efter genomläsning hamnade på kundbordet.
I en av skvallertidningarna hittade jag bilder från Astrids födelsedagsfest i Orangeriet. Människorna som ställt upp på bilderna var nogsamt namngivna. Jag betraktade kvinnorna med turbanfrisyrer och männen i hajskinnskostymer. Astrid log lyckligt. Nu behövde hon inte gå hungrig under lång tid, middagsbjudningarna skulle hagla över henne.

2004-04-03T08:50:00.000+02:00

På en järnvägsbank i Mocejon, mellan Madrid och Sevilla, hittade igår en järnvägsanställd en bomb. Fyndet kom lägligt eftersom NATO just igår brände av glittrande fyrverkerier för att markera att ett antal nya stater upptagits som medlemmar i militäralliansen. Fyndet i Mocejon fick de församlade försvarsministrarna att meddela världen att de europeiska länderna och våra vänner på andra sidan Atlanten avser att utöka underrättelsearbetet.
Eftersom våra vänner är den som part som reellt, dock inte formellt, bestämmer i NATO kan det i detta sammanhang vara på sin plats att erinra om dokumentet ’The National Security Strategy’, publicerad september 2002. Där står att våra vänner har för avsikt att inte acceptera någon som helst annan stat på denna jord som säkerhetspolitiskt likvärdig Guds utvalda krigare från Nordamerika. Den icke-valde presidenten har även fastslagit den kejserliga rätten att ’i förebyggande syfte’ angripa varje nation man unilateralt anser kunna segla upp som en konkurrent till Guds utvalda krigare från Nordamerika.
I denna verksamhet har den icke-valde presidenten fastslagit att i kampen för att ’utrota ondskan’ har man både Historien och Gud på sin sida. Omnämnandet av FN och folkrätt sker endast i föregående och då enbart som verktyg för våra vänner att driva genom Die Endlösung.
Detta är sålunda den övergripande strategin för de 350 000 soldater våra vänner placerat i världen. Det är också den målsättning som vägleder våra vänners arbete i NATO tillsammans med deras europeiska vasaller.
I denna tidiga morgon lyss jag till det sakta knirkandet.
Världshjulet rör sig.
Vad finns att göra annat än att lyfta en kopp kaffe och utbringa en skål för den arma mänskligheten?

2004-04-02T07:24:00.000+02:00

När farbror Fredde ringde så kunde jag inte säga nej. Han hade biljetter till Hamlet på Uppsala Stadsteater och den andre parten hade blivit sjuk. Kunde inte jag? Visst, gärna. Och så strålade vi samman på Stockholms central och tog tåget till Uppsala.
Tåget tar ju bara fyrtio minuter. Både farbror Fredde och jag är ju vana vid betyligt längre resor. I synnerhet farbror Fredde som haft många utlandsstationeringar under sin långa karriär.
Han är en av mors vänner från förr i tiden. Numera talas de aldrig vid. Jag vet inte varför, det är vara svårt att förstå varför så gamla människor blir så ilskna på varann att de slutar umgås. Man kan ju tycka att ilska och aggressioner borde avta när man närmar sig den tid då döden kan komma vilken dag som helst.
När jag var mindre var farbror Fredde ofta hos oss. Många gånger har jag suttit i hans knä medan han berättade spännande historier från andra länder. Jag tror också han firade jul hos oss några gånger, men jag är inte riktig säker på den punkten.
Farbror Fredde är en elegant man, kulturintresserad, belevad och mycket vitter i hela sin framtoning. Han samlar på antikviteter, dyrbara antikviteter som gamla pjäser av silver och utsökta hantverksarbeten från sjuttonhundra och framåt. Hemma hos sig har han matsilver, kandelabrar och snusdosor som tillhört såväl ryska tsarfamiljen som Gustaf III.
På gamla dar har han fått ett drag av bitterhet gentemot den stat och nation han så troget tjänat. För ett tiotal år sen fick han kunskap om att han varit utsatt för underrättelsetjänstens intresse under hela sin ämbetsmannabana. Kort sagt – han har varit telefonavlyssnad, man har undersökt hans privatliv och hans arbete har varit föremål för extrem närläsning.
I och med utredningarna av säkerhetstjänstens arbete under de sista åren tyckte han att det var tillfälle att få se sina akter. Det fick han inte. Han har nu överklagat så långt det går, men sina filer kommer han aldrig att få. Det gör honom mycket bitter och ska man ha en trevlig kväll så ska man inte nämna det här med ett ord. Gör man det så blir han som en gammaldags grammofonskiva som står och hackar i samma spår. Visst, säger man, det är skamligt.
Jag vågar aldrig säga att har det aldrig fallit dig in att eftersom du var homosexuell och kände till statshemligheter så blev du övervakad? Det var ju så på den tiden. En homosexuell kunde utsättas för utpressning eftersom homosexualitet var ett kainsmärke, det var så du blev en säkerhetsrisk även om du var den mest omutlige tjänsteman som kunde letas upp i den svenska förvaltningen. Förstår du inte det, farbror Fredde?
I teatersalongens mörker kom Hamlet återigen mot mig, min idol från en gång i tiden.

Vilket mästerstycke är icke människan! Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter! I gestalt och rörelse huru uttrycksfull, huru beundransvärd! I handling huru lik en ängel! I tanke huru lik en gud! Världens prydnad! Urbilden för alla kreatur! – Och likväl i mina ögon, vad är all denna stoftets kvintessens? Mannen gör mig ingen fröjd och kvinnan ej heller, ehuruväl ert småleende tycks mig antyda annat.

Jag skriver det i Hagbergs översättning, inte Hallqvists som det var på teatern. Jag levde med Hagbergs Shakespeare ett par år i gymnasiet, den vinden blåser alltjämt i mina öron.
När vi stod i den oväntade kylan utanför Uppsala Stadsteater beklagade farbror Fredde att han inte var student och kunde gå på nation och äta ärtsoppa och dricka punsch denna torsdag.
På tåget slumrade han en stund. Han tog i hand när vi skildes åt. Det var en torr gammelmanshand utan kraft som en gång skakat hand med världens stora.

2004-04-01T06:31:00.000+02:00

Strax efter jag skrev färdigt igår kväll och förberedde mig för att läsa en stund i Montaigne så ringde det på dörren. Det var Tomas som bor på våningen här ovan. Han frågade om jag var upptagen, vilket jag alltså inte var. Han ville prata om den del saker. Visst, visst, sa jag, kom in bara. Jag bjöd på whisky. Tomas tittade undrande på mig samtidigt som han ställde de där vanliga frågorna om hur jag hade det, om hur hustrun och dottern hade det och alla de andra artighetsfraserna.
Så kom vi fram till det väsentliga: sonen Andreas gör militärtjänsten som fjälljägare på K4 i Arvidsjaur. Det är en fysiskt krävande utbildning. Han är som en riktig Rambo nu, sa Tomas som nog aldrig tagit ett steg i onödan. I vilket fall som helst så hade budkavlen gått och man ställde upp kompaniet och sa: ÖB behöver svensk trupp till Balkan. De som vill åka tar ett steg fram varpå två tredjedelar klampade ett steg fram. Sen blev det urvalsprocess och lille Andreas blev en av de utvalda som skickats till Örebro för skolning.
’Maria har gråtit hela veckan,’ sa Tomas. ’Det hjälper ingenting vad man säger till grabben. Han bara svarar att de är utbildade för att klara sig i svår terräng. De kan försvinna hur lätt som helst säger han.’
Jag satt som förstummad. Vad skulle jag säga? Skulle jag säga att det här är framtiden för svenska familjer? Att deras barn kommer att skickas runt i världen när våra vänners strateger beslutat att bomba en trilskande skurkregering för att försvara våra vänners rätten att suga fossila bränslen ur klotet innandöme?
’Chanserna att han klarar sig är ganska bra. Ingen har ju dött,’ sa jag.
’Ännu,’ sa Tomas.
’Han vill väl ut på äventyr och tjäna pengar.’
’Tjugotvåtusen i månaden,’ konstaterade Tomas. ’Han lyssnar inte på oss. De har ju blivit helt drillade. Jag tänkte du visste något.’
’Inget mer än att ingen har dött.’
’Ännu,’ sa Tomas och gav mig det där tysta, undrande ögonkastet ur vilket det växer sociala förändringar.

2004-03-31T20:56:00.000+02:00

Jag har arbetat intensivt hela dagen. Först kommittésammanträde, lunch med deltagarna, därefter pappersarbete och sen skrev jag ett tolv sidor långt förslag med fotnoter plus litteraturlista. Orden bara sprutade ur mig. De var ren lycka att få arbeta med det jag stundtals är bra på. Jag läste genom förslaget när jag kom hem, gjorde ett antal ändringar och så skickade jag det till berörda parter.
Kroppen värker av brist på rörelse, det enda jag har hunnit med idag är armhävningar, en stund med stången och sit-ups tills det svartnande för ögonen.
Nu sitter jag här i arbetsrummet med en kåsa skotsk månskensdryck och betraktar mig själv.
När jag var i Paris med Mena var jag fullkomligt övertygad om det rätta och riktiga i att bryta upp från det här äktenskapet. Sen sköt beslutsångestens ogräs upp ur de praktiska problemens fruktbara mylla. Var ska jag bo? Det här är ju inte min våning, det är hustrun som äger den. Det enda jag äger är Kastö som jag delar med mina systrar. Visst skulle jag kunna sälja min del och få ut pengar, men jag skulle bara vara välkommen till Kastö som en främling. Så väl känner jag mina syskon. Dessutom skulle mor bli rasande. Hennes vassa tunga kan skära djupa sår, det vet jag av erfarenhet. En gång, bara en gång har hon sagt det, men det finns fortfarande kvar i mig som ett eko: Du är opålitlig som din far.
I vilket fall som helst skulle en skilsmässa innebära att jag måste skaffa annat boende och det kostar pengar. Jag är inte så lättsinnig som Tom att jag kan bosätta mig på en träskuta och ankra upp vid Strandvägen. Det är inte min cup of tea.
Jag har mina böcker, mina tavlor, mitt arbetsrum, möblerna, min fascination för den digitala tekniken och mina vanor. Jag kan inte låta bli det, men jag måste leva med viss inramning. Jag föddes i bourgeoisien, det är mitt arv och på den punkten hycklar jag inte. Under uppväxten däggade jag en brygd på vrede och saknad, ut ur den föddes en avsky för det system som premierar utnyttjandet av den svage. Det är mer än man kan säga om dem som föddes med underklasspiskan snärtande på ryggen och resignerade till stumma biffkor som låter sig föras till slakt utan att någonsin fråga: Varför?
Naturligtvis skulle jag kunna sälja några tavlor. Det finns en sak av Zorn här i våningen, det är sant, men också den delar jag med mina syskon, vi köpte den som en pensionsförsäkring för ett antal år sen och det är helt uteslutet att sälja den nu. De andra tavlorna har jag svårt att skiljas från. Inte heller mina förstautgåvor vill jag göra mig av med, det skulle i många fall bli en dålig affär.
Sen är det frågan om vilket liv jag hade att leva. Vi skulle ju vara två. En sån som jag och en arbetslös yngre kvinna med i det närmaste obefintliga kunskaper i svenska och utan tillstånd att vistas i landet. Det första vi skulle tvingas göra var att gå genom en administrativ process som skulle initieras av att vi gifte oss på låt säga ambassaden i Buenos Aires. Mena vill ha barn, det säger hon. Jag skulle alltså bli småbarnsfar med skrik på nätterna och sandlådebesök och dagis och hela det där plågsamma gatloppet.
Det var alltså mina motargument. Nu har jag formulerat dem. Det betyder att de är fuktiga och nya och kan stoppas in i mitt medvetandes torktumlare, där kan de tumla runt under sömnen i natt tills de torkat och kan tas fram på morgonen.

2004-03-31T07:38:00.000+02:00

Bagaren gav mig min fralla i papperspåsen och undrade hur långt våren kommit på kontinenten. Han vet att jag reser mycket. Tack, bra, sa jag, det är svensk sommar längst söderut. Han berättade också att det förra veckan var inbrott i färgaffären på Borgmästargatan. Polisen kom, gick inte in i lokalen, antecknade och så hoppade de in i bilen. Varför åker ni? utropade affärsägaren. Mycket att göra, sa polisen och fräste iväg till McDonalds på Folkungagatan där man inhandlade en påse flottigheter. Han såg det själv, sa bagaren och gav mig en underlig blick.
Jag tänkte att det är ur dessa tysta, undrande ögonkast som de sociala förändringarna växer.
Hemma satte jag mig i arbetsrummet och läste morgontidningarna i tystnaden innan morgontrafiken kommit igång.
Därefter skrev jag ett brev till Mena, printade ut det och skrev om det för hand. Det ser snyggare ut så. Vi har nämligen kommit överens om att inte kommunicera via elektroniska eller digitala media. Sen Mena berättade att de spelade upp ett telefonsamtal vi haft måste jag vara försiktig. Brevet la jag i ett kuvert som jag adresserade till den postbox vi öppnade. Postboxen ligger i samma lokal som en livsmedelsaffär i den gudsförgätna Parisförort där hon bor. Jag gjorde en snabb kalkyl över antalet postboxar affärsinnehavaren visade och kom fram till att antalet i det ena rummet måste vara över tusen. Det fanns ytterligare två andra rum med postboxar.
Utrymmena för postboxar upptog större delen av affärsytan så jag gissar att livsmedelshanteringen kommer i andra hand. Affären var för övrigt försedd med de kraftigaste järngaller jag någonsin sett. Det skulle behövas en lastbil fullastad med stelnad betong för att forcera det gallret.
Om jag skulle fortsätta mina gissningar så antar jag att varje postbox skulle kunna motsvara en illegal invandrare som saknar fast adress.
I den gudsförgätna förorten fanns ytterligare tre andra företag som sysslade med liknande verksamhet. Men det här var den med bästa ryktet, enligt Mena.
Nu är det dags att sätta på sig rustningen och gå ut i verkligheten.

2004-03-30T22:05:00.000+02:00

Efter allt som hänt kändes det underligt att vara på Tisdagspuben och bli briefad av Antonsson om det senaste.
Nu jagade pressen efter bevis i pärmarna sen någon på Svenska Dagbladet kommit på att det fanns konstigheter att hämta om man granskade vilka som anställdes lokalt på de svenska ambassaderna.
’Du vet, en del ambassadörer är inte riktigt navlade. De anställer fruar och vid-sidan-av damer i vad som helst bara för att få behålla husfriden. Tokfransen Henrik Brending är ju värst, han gifte ju sig lokalt på gamla dar och för biståndspengar anställde han frun, svägerskan och svågern. Vips köpte släktklanen varsin Mercedes för pengar som skulle gå till ett projekt för handikappade barn. Behövs för att åka ut och titta på projektet, sa Brending när Svenskan ringde. Knuten var bara den att det inte fanns kvar några pengar till själva projektet. Och nu har bilarna försvunnit. De stals alla tre under en och samma natt. Det blir kul när det kommer ut. Men Bredning ska ju gå i pension så det blir ingen cirkus med det.’
I övrigt hade han träffat doktor Flodfors efterträdare som sparkades för tio år sen. Flodfors var ju av den sorten som krävde att de manliga besökarna på kliniken skulle dra av sig kalsingarna på kliniken och sen tittade han närsynt på klenoden och frågade han hur det varit med kärlekslivet under utlandstjänstgöringen. Hm, sa man, jag kom hem för två år och nu är jag här för halsont. Visst ja, sa Flodfors och skrev ut en hostmedicin som blev gratis eftersom Flodfors skrev på.
Flodfors efterträdare fortsatte traditionen fast med yngre damer som fick ta av sig kläderna varpå han handgripligen undersökte stuss och bröst. Det höll ju inte länge. Han fick silkessnöret med tre årslöner och efterträddes av den nuvarande hederspricken.
’För tre årslöner köpte snuskhummern sen ett hus på Djursholm och fick jobb på KS. Några år senare sålde han huset med en jäkla vinst, flyttade utomlands och fröjdade sig med späda filippinskor. Jag träffade honom på NK. Nu är han hemma, blek och tärd och viskade att han jobbade ideellt på en HIV klinik. Så kan det gå. Härligt väder idag, va?’ sa Antonsson och kapsylade av en kall Staropramen.

2004-03-30T17:50:00.000+02:00

Aha, nu har statsministern plötsligt fattat att det finns ett folkligt motstånd mot the Eurostate. Efter ett besök i Berlin säger han i Dagens Eko att det är fel när svenska skattebetalarnas pengar ska gå till östländer som har minimala skatter eller inga skatter alls för de rikaste medborgarna.
Detta kan skapa, som termen i detta fall lyder, spänningar. En annan benämning skulle kunna vara att de som en gång förbländades av elitens fyrverkerier nu inser att den frihet eliten talade om bara var elitens frihet. Inte var det frihet för Andersson och Pettersson och Lundström inte. Det kommer deras söner och döttrar att få uppleva inom kort när våra vänner på andra sidan Atlanten viftar med fingret och vill ha den europeiska kanonmaten i uniform och kängor.
Visserligen var det en korrekt och intressant iakttagelse, men den kan också appliceras på länder i Afrika, Asien och Latinamerika dit Sverige skickar bistånd. Varför ska svenska skattebetalare pytsa in pengar i länder där den inhemska feodalklassen lever i sagopalats och inte bidrar med en örtug för att lindra fattigdomen i det egna landet?
Var och en som tagit en drink hemma hos denna vulgära klass kan inte annat än förstummas åt vanvettet. Jag minns en natt för många år sen när husets herre efter några glas glatt förklarade att han var utomordentligt nöjd med det internationella biståndet som, enligt hans mening, förhindrade att gerillan fick alltför många proselyter. De fattiga borde, menade han, packa sina ränslar och ge sig av till Europa där de kunde sköta hushållsarbetet så att de europeiska kvinnorna kunde bli jämställda med de europeiska männen. Är det inte det kvinnorna vill? hojtade han som varit i Europa och träffat energiska damer inom den svenska administrationen.

2004-03-29T22:17:00.000+02:00

Ibland är verkligheten absurd.
När jag kom hem hittade jag ett kuvert med en inbjudan skriven med snirklad text på ett designat brevpapper. Det var finansmannen Ramström som bjöd mig till jakt på hans eget ägande gods Säfvetorp. Ramström hade alltså inte märkt någon bismak på whiskyn han smällde i sig på Torgilsnäs när Toms far fyllde år.

2004-03-28T22:51:00.000+02:00

Tidigt i morgondimman körde vi nedför berget. Othelo skrek att vi var galna, att vi skulle bli beskjutna, att det var bättre att stanna i huset och försvara sig. Naturligtvis hade han fel. Ingenting hände, efter en timme kom vi ned på en motorväg och portugisen som körde släppte av oss i ett litet samhälle med en hållplats för långfärdsbussar.
Tom var ovanligt tyst och somnade efter en stund i bussen. Jag hade svårare att sova och tänkte på Othelos upphetsade sinnesstämning. Vi gjorde det på sjuttiotalet och vi kan göra det igen, hojtade han. Det han menade var den militärkupp i april 1974 som slängde ut diktaturen och gjorde slut på kriget i kolonierna.
Skulle historien upprepas?
Just nu verkar tanken absurd, men kanske den kunde bli verklig om den europeiska eliten drev genom sina planer på en kontinental armé som slåss tillsammans med våra vänner.
Jag tänkte att det kan vara sant att vi lever i en förkrigstid. Jag tänkte på den sakta glödande explosionen på Balkan, på kaoset i Irak, kaoset i Afghanistan och det hatiska missnöjet med eliterna i Pakistan, Malaysia och Saudiarabien. Jag tänkte på kriget i Tjetjenien och de sionistiska fanatikerna som skötte våra vänners militärbas kring Genesarets sjö och palestinierna som liksom tjetjenerna stod med ryggen mot väggen och inte hade något annat val än att rusa rakt mot bajonetterna. Jag tänkte på det söndervittrande FN, på de väldiga gettona i de europeiska storstäderna med horder av vilsna tonårsgrabbar som stirrade fientligt och de miljoner illegala immigranterna i Europa som utnyttjades av gangstersyndikaten och snart, mycket snart, kanske imorgon, kanske just nu så skulle de religiösa fanatikerna spränga ett pendeltåg i London eller Warszawa eller Köpenhamn och filmkamerorna skulle sväva över liksäckarna som tysta bårlärkor och registrera den namnlösa förtvivlan som kan få en människas moral att förenas med reptilhjärnan.
När vi stod i hotellhissen sa Tom plötsligt:
’Det här betyder att vi är inne i en ny fas.’
’Lugna ned dig.’
’Jag är lugn, jag är förbannat lugn, gamle vän.’
Och nu är det natt, nu är det tystnad. Genom fönstret ser jag de gamla fnasken som hålögda drar notvarpet i allén längs Avenida Liberdadel. Amanda Rodriguez från en krog vid Campo Pequeno. De unga fnasken sitter här på hotellbaren.Pianisten spelar The enemy can’t hurt You so watch out for Your closest friend. Ett gäng feta marockanerna halsar whisky och bär halskedjor med korancitat.
På avstånd åskan som rullar över floden Tejo.
Moskén vid Praca d’Espanha är blå som en svensk sommardag.
Det såg jag när Tom och jag steg av bussen.

2004-03-27T22:47:00.000+01:00

Becksvart ute, becksvart inne. Jag sitter på golvet i ett av rummen. Bredvid mig står geväret. Jag fruktar för mitt liv. Skenet från dataskärmen lyser upp tangentbordet. Resten är mörker.
Den första helikoptern tog med fem män, däribland John Smith. Vi blev kvar med den ettrige spanjoren och så naturligtvis några portugiser. Vi hade just satt oss på verandan med en varsin SuperBock. Vi såg ut över dalen där helikoptern flög söderut när den ljusa flygkroppen plötsligt studsade till, ljusskenet kom först, sen ljudet av explosionen, och därefter dök helikoptern i en skruvande rörelse ned mot marken. En blixt och en svampaktigt moln steg upp över träden
Den som först reste sig var Othelo. Han skrek. Likadant gjorde spanjoren som kom på benen och trollade fram en pistol som han fäktade med.
Båda männen störtade in i huset. Jag hörde att de idioterna talade i sina mobiler. Fattade de inte att de kunde vara avlyssnade? Nere i dalen skingrade vinden rökmolnet. Jag kände mig ohyggligt liten.
Vi fick varsitt jaktgevär och en kartong skott. Othelo uppenbarade sig med en gammaldags kpist som han sa skulle fungera. Den ettrige spanjoren snodde iväg med en lina och rotade omkring i buskagen nere vid vägen. Jag antog att han apterade snubbeltråd och knallskott.
’Såg ni missilen?’ sa Othelo. ’Jag måste ha sett frågande ut så han fortsatte: ’Någon sköt en missil mot helikoptern. Den kom från södra sidan av berget.’ Ham pekade med hela handen.
’Jag såg den tydligt.’
Jag vägde jaktgeväret i handen. Vad skulle ett sånt här vapen förslå mot en fiende som har missiler?
’Ring polisen,’ sa Tom som tydligen inte hade förstått kraften i den politiska elitens övertygelse att bygga The Eurostate.
’Polisen.’ Othelo nästan spottade ur sig ordet och fortsatte: ’Vi måste försvara oss. De kan komma när som helst.
Nattens ljud. Någon går där uppe på golvet. Genom det öppna fönstret hör jag någonting som låter som en nattskärra, men det är för tidigt på året för att nattskärran ska finnas här, den kommer senare i april om jag inte minns fel. Kanske det är ekot från en generator någonstans i dalen. Jag vet inte.
Jag är rädd. Jag tänker inte dö.

2004-03-27T18:15:00.000+01:00

Det är sen eftermiddag eftersom diskussionerna under lunchen blev långa.
Vad ska vi göra om våra vänner och deras vasaller förvandlar Europa till ett protektorat under ledningen av Tyskland och England? Frankrike då? Äh, de gör vad som helst bara de får vara fransmän, de skiter i resten. Vi slängde ut fascisterna på sjuttiotalet, vi kan göra samma sak den här gången, hojtade en portugis. Det finns opposition mot The Eurostate i varje utvecklat europeiskt land. Varje land ska ha en styrka som försvarar The Eurostate, blev vi officerare för att stå sold hos våra vänner som bara slåss för sina intressen? Jag har svurit att dö för mitt land. Som fria män ska vi möta den fiende som vill ta friheten från oss, inte som drängar. Det första de gör är att offra oss. Läs historien! Det var allianserna och pakterna som drev fram första världskriget. Vad händer om tyskarna lägger Baltikum under sig de facto men inte de jure? Är det meningen att vi ska skjuta skallen av balterna? Hur kan man kalla det demokrati när den politiska klassen använder staten som Jaggernaut för att köra över väljarna?
När lunchen var över reste vi oss. Dörrarna slog upp, vi tog i hand och sa att vi skulle mötas igen.
’När går vi ut publikt?’ frågade en fransman. Jag kände igen honom från fotona Herbert visat mig från tre-kejsar-mötet då de la upp riktlinjerna inför den europeiska militäralliansen som ska driva ungdomen till detta århundrades Verdun och Flandern.
’Vi måste avvakta. Vi måste bli starkare’
’Det är dags att visa att vi finns,’ ropade en eldfängd spanjor. ’Vi kan inte fortsätta att hålla våra vänner i handen medan muslimska galningar väller in över länderna och spränger ihjäl medborgarna. Det är deras fel med deras idiotiska stöd till Israel. Ska vi européer sprängas i bitar för att våra vänner kräver stöd av sina vasaller så att de kan suga oljan ur hela klotet? Vad är det för fel på araberna? De kan kriga precis som vi, de vill vara fria som vi, de blir det om våra vänner lämnar dem i fred.’
Några försvann i bilar som dök upp på gårdsplanen. Andra skulle tas med helikoptern, men vi var för många. Tom och jag sa att vi kunde vänta tills nästa transport om drygt tre timmar. Det gör inget. Vi ska ändå äta sen middag på Rua das Portas de Santo Antão i Lisboa bakom Rossio. Supa till med krabborna, som Tom säger om gatan med skaldjursrestaurangerna.
Imorgon ska jag i varje fall bege mig till Hieronymuskyrkan vid Belém, äta en prego om de gamla försäljarna finns kvar.

2004-03-27T13:37:00.000+01:00

När skotten föll tystnade fågelsången för att återupptas efter någon sekund. Det var precis som om naturen kunde höra explosionerna men ändå inte begripa innebörden i människans verksamhet.
I kikarsiktet så jag bara dalsänkan till vänster om mig. Några pratade portugisiska i radion.
Plötsligt kom en hjort springande rakt in i dalsänkan. Den var uttröttad efter att ha jagats av hundarna. Det var en kraftfull hane med en strålande hornkrona. Jag lyfte geväret, såg den mycket tydligt och tog sikte. Den tar jag, tänkte jag. Men just som jag börjat krama avtryckaren så kastade den magnifika hjorten på kroppen och försvann.
Jaha, det var det, tänkte jag, och sänkte geväret. Men någonting fångade min uppmärksamhet. Jag lyfte åter geväret och nu kunde jag se den väldiga hjorten en gång till. Utan att jag hade förstått hur det gått till hade den tagit sig upp längs bergssidan. Nu stod den på en höjd med frambenen på ett klippblock och kastade trotsigt med huvudet. Solen reflekterades i den blanka pälsen. Det var som hjorten såg ut över världen och ropade åt människorna att här är jag som ni jagat hela morgonen och kom fram och slåss era djävlar så ska jag spetsa er på mina horn.
På något sätt tyckte jag synd om hjorten som bjöd upp till strid. Han var så vacker.
Jag tänkte att nu vann den livet med att trotsa döden.
Ett skott brände av. Jag såg tydligt hur det tog rakt i bogen, hjorten knäade till, sjönk ned mot marken och försvann.
Sekunden efteråt knastrade det till i radion och någon skrek förtjust på spanska.
Så var jakten slut och jag gick stigen nedför berget. Geväret i bärremmen och den tomma vattenflaskan i handen.
Nere på gården låg två hjortkroppar och en tredje var på väg. Jag antog att det var den stolta hjorten som jag gav livet men som någon annan sköt.
Just nu sitter jag i ett rum på övervåningen. Utsikten över dalen är makalös.
En örn svävar i öster.

2004-03-27T10:38:00.000+01:00

Klockan fem på morgonen stod vi på flygplatsen. Jag var iförd mina nya kläder med grova kängor och en löjlig mössa som Tom insisterade på att jag skulle ha. En helikopter stod beredd att hämta oss. Vi var fem passagerare. En österrikare, en italienare och så en britt. Jag hamnade bredvid britten som presenterade sig som John Smith. Kunde lika gärna ha varit John Doe, tänkte jag. Jag kände igen britten, han var med när vi jagade i Nida. Han ville bara diskutera fotboll och den svenske tränaren som gjort succé i England. Han tittade på mig som om jag hade varit galen när jag sa att jag tyvärr inte höll på något fotbollslag.
Vi färdades över ett vackert gryningslandskap. Solen gick upp, det skulle bli en vacker dag, varm som en svensk sommardag.
Slutligen kom vi in över en bergig terräng och landade på ett stort fält. I närheten låg ett magnifikt tvåvåningshus med tak av glaserat tegel och gröna fönsterluckor. Där väntade resten av sällskapet. Världen hälsade oss välkomna. Han sa att vi skulle kalla honom Othelo. Vi fick varm soppa, en bagação som skulle drickas på stående fot och ytterligare en till som skulle hällas i kaffet. Därefter delades vapnen ut, vi fick också kommunikationsradio och en vattenflaska. En tystlåten lantarbetare med keps och ett ansikte som solbrynts till färgen av sjödränkt ek följde mig upp i berget.
Ingenting har hänt på några timmar.
Landskapet badar i ett intensivt solljus. Fåglarna sjunger extatiskt över sommarens ankomst. Inga skott hittills. Det ären närmast pastoral skönhet som får mig att älska det här livet och sörja över att jag en dag måste lämna det. Döden hatar jag.
Jag sitter här lutad mot ett träd. Bredvid mig geväret. Vattenflaskan och radion ligger på marken. Så snart jag satt punkt för den här meningen skickar jag texten via mobilen.

2004-03-26T18:03:00.000+01:00

’Jag kallades hit på ett möte och trodde att det skulle vara hela helgen,’ sa jag fegt till Tom. ’Men nu är det färdigt och nu är vi i samma stad.’
’Kul,’ sa Tom som av yrket lärt sig att aldrig fråga en kollega i branschen som inte förklarade. ’Då åker du med på jakten.’
’Jag tror det kan vara farligt,’ sa jag fegt som bestämt mig för att inte säga något om händelserna Cervo. Jag tänkte att om jag berättade så skulle nästa fråga vara den om varför de två litauerna mördades. Och nästa fråga skulle vara vem som hade avslöjat deras identitet. Och nästa fråga skulle vara för vem deras identitet hade avslöjats. Och alla skulle se på mig och tänka att det är han som är förrädaren.
’Farligt,’ fnös Tom. ’Vi är bara ett gäng som jagar och sen diskuterar vi.’
’Jag har inga kläder,’ sa jag..
’Det gör inget, vi sticker ut på stan och fixar utrustningen,’ sa Tom och skrattade.
’Jag tror det är farligt,’ sa jag med en röst som lät som den kom från ett annat håll i rummet.
’Om du tror att de där figurerna som har hemliga möten skulle kunna göra oss något så har du förbannat fel. Nu fixar vi utrustning till dig. Sen äter vi en bit mat och sätter oss på det där torget och tar en bägare.’
’Du menar Rossio.’
’Det får inte bli för sent. Vi ska upp i svinottan.’

2004-03-25T22:16:00.000+01:00

För trettio år sen när jag var här var Lisboa en gammal och förfallen fin fröken. En stad som luktade sopor och fisk, en stad som andades med hjälp av spruckna röster från gråtande fadistas för att sen explodera i Movimento das Forças Armadas. .
Nu är det en stad som förvandlas med köpgallerior och turiststjafs av de män med kostymer av hajskinn som berikat sig på The Eurostate. Joao berättade om journalisten som skrev att vägarna som konstruerades med pengar från Bruxelles byggdes av nattens arbetare från Maghreben som bodde i plåtcontainrar på dagarna. På dagarna stod några sömniga släktingar till lagbasen och petade lite håglöst i dammet. På natten kom os africanos och byggde för svältlöner. Den journalisten slutade sitt liv en dag utanför sin port på Avenida Estados Unidos, det är fortfarande farligt att tala om det.
Nu har jag ätit sardinhas och druckit alldeles för mycket vin. Natten är som sammet och jag längtar bakåt i mitt liv.

2004-03-25T08:20:00.000+01:00

Jag skriver: Vi är här. Det är pronomenet jag använder nu. Vi.
Jag tänker på Annika och Gustaf och deras död. Jag tänker på en sak Gustaf berättade för mig om odödlligheten. Han sa att det fanns två sorters celltyper i en människa. Metazooerna som är flerdelade och bygger upp kroppen och försvinner vid livet slut. Protozooerna är de encelliga som alltid delar sig exakt på samma sätt så att de är varandras kopior. Det är protozoerna som förs vidare från människa till människa när livet koncepieras, det är protozoerna som alltid är desamma, det är protozoerna som är det eviga livet, det människan alltid bär med sig som arvet från miljoner år av evolution. Det är det eviga livet, det var det liv som upphörde när Annika och Gustaf dog.
Det är det jag tänker när jag betraktar Mena.
Ekelöf skriver i Diwan över Fursten av Emgión:
Mitt hjärta är ett utsvultet barn
mellan mina revben
ett barn i en bur, sannerligen
man räcker mig ett stycke bröd
mellan stängerna
Snart flyger jag till Lisboa och tar in på hotell Tivoli på Avenida da Liberdade. Jag vågar inte ringa Tom, jag litar inte på telefonerna.

2004-03-24T22:51:00.000+01:00

Vi satt i den gudsförgätna parisiska förorten i en lägenhet på två rum och kök där det bodde fem personer. Jag stoppade in flash-kortet i datorn och la över bilderna. En del bilder var bra, andra betydligt sämre, men man kunde se ansikten och gestalter. Det var männen som klev ur bilarna i Cervo, passerade in genom valvet och gick över torget bort mot det etnografiska museet. Jag förstorade upp några ansikten.
’Honom känner jag igen. Det var han som pratade med mig, han talade spanska som en europé. Han hotade mig och sa att om jag inte gjorde som de så skulle polisen deportera mig tillbaka till Argentina med nästa plan. Jag började gråta när han sa det. Han var hos mig precis som han ägde mitt hen. Han sa att jag inte skulle ringa för de avlyssnade min telefon, han spelade up ett band med mig och dig när vi pratade.’
’Känner du igen den här mannen?’ sa jag och visade en bild på Herbert.
’Han satt i bilen när de körde efter mig på Hornsgatan. Det var han. Han sa inget, men han stirrade på mig.’
Mena dolde ansiktet i händerna och jag sa att nu sticker vi härifrån.

2004-03-24T14:33:00.000+01:00

Vi gick sakta genom alléerna i Jardin de Luxembourg. Joao kisade mot den plötsliga solen och slickade på en glass. Barnen stojade vid fontänen. Ett gäng pojkar hade radiostyrda båtar som fräste över vattnet. En klunga flickor stod på avstånd och betraktade pojkarna. På parkbänkarna satt människorna i solen och pratade eller läste tidningar. Gruset var så torrt att det dammade under fötterna.
’Du vet, den europeiska eliten har skaffat sig en historisk uppgift när vill kopiera den stat som våra vänner på andra sidan Atlanten har,’ sa han. ’Alltsammans började 1954 när man ville skapa en europaarmé, men idén kom för snabbt efter kriget, den franska nationalförsamlingen sa nej för man ville inte att tyska soldater skulle marschera i samma pluton som franska. Då bytte eliten taktik när man fattade att det var bättre att smyga på folken hela konceptet. Alltså började man om i Rom 1957 med handelsöverenskommelser och tullar som bildade den gemensamma marknaden Under tjugo år arbetade man flitigt som bävrar på att väva det här nätet av handelsfördrag som sen växte till mellanstatliga överenskommelser och lagar. Under åttiotalet började man att dra ihop notvarpet och fångade in det ena landet efter det andra. Så blev det dags för folkomröstningarna där varje lands elit fattade varandras händer och sjöng i samma kör på bästa sändningstid i TV. Jag måste säga att när jag såg första gången så skrattade jag så att jag grät. Ja, folkomröstningarna, ja, de påminde mig som latinamerikan en hel del om valen i en del republiker där storgodsägarna och politikerna och kyrkan står på samma tribun och lovar guldklimpar och gratis jord åt hela folket. Det mest komiska var när de fick danskarna och irländarna att rösta två gånger om samma fråga när de först inte ville göra som eliten ville. Kommer du ihåg det?’
’Visst. Det var då jag fattade att de drev det som ett managementprojekt. Bolagsstyrelsen utarbetar riktlinjerna och sen gäller det att få de anställda att svälja det hela och det gör man med att låta folk rösta tills styrelsen får som den vill.’
Joao fortsatte: ’Människorna som driver det europeiska projektet är inga idioter, det ska du veta. De ser den öppna oppositionen i Bruxelles varje dag, den oppositionen vet man var man har. Problemet är om det uppstår en desperat eller desillusionerad opposition.’
’Vad menar du?’
’En som gett upp hoppet om att kunna påverka processen och arbetar i det tysta. Finns det en sån? De vet inte, det enda de vet är att våra vänner har en nationell underrättelsetjänst som håller centrum informerat. Kanske är det därför de har skapat en liten grupp med uppgift att definiera den här tysta oppositionen. Den grupp som gör det utgörs av en samling ytterst pålitliga människor som inte får bli kända av allmänheten. Hur visste du för resten att den skulle samlas i Cervo?’
’Det är en lång historia. Joao. Om det uppstår en desillusionerad opposition inom militära kretsar, vilket intresse skulle du tillmäta den?’
Joao saktade gradvis av på stegen tills han stannade nästan som han med ens blivit medveten om att han gick på äggskal.
’Är du säker?’
’Jag bara frågar.’
’Om det blir känt att deras projekt får en grupp högra militärer att sluta sig samman precis som hemma hos oss. Entao, when the shit hits the fan. Jag kan säga som så att det luktar instabilitet lång väg. Skulle det komma ut i samband med att Irland tar över ordförandeskapet i The Eurostate så kan fokus på mötet förskjutas från enighet till spekulationer om militärkupper. Kan du föreställa dig vad som skulle hända med värdet på euron?’
’Dollarn skulle gå upp som en raket.’
’Inte nödvändigtvis. I vilket fall som helst kan de inte riskera det. Det är ju val snart. Eliten måste erbjuda ett projekt som ger förtroende. Jag blir faktiskt orolig. Det du säger är så stort att om jag skrev det i en tjänsterapport så skulle de först tro jag blivit galen’
’Jag vet,’ sa jag.
’Sen skulle våra vänner veta det två tre timmar efter det att mitt dokument sprättats upp i Rio. Kanske de skulle trumpeta ut det för att stärka dollarn, kanske inte. Det kryper i kroppen när jag tänker på det.’
’Joao, det jag sagt nu är off the record.’
’Och jag hamnar between a rock and a hard place när du säger så,’ sa han och skrattade. ’Nu går vi och äter något.’
’Jag tror jag ska skilja mig, Joao. Du har träffat henne, kvinnan på hotellet, du minns. Hon var vår städerska.’
’Hon såg bra ut. Hon måste vara en fantastisk intelligent kvinna.’
’Sluta nu. Du behöver inte vara så artig. Det är klart att du undrar,’ sa jag varpå Joao brast ut i ett långt och skallande skratt som ekade längs allén i Jardin de Luxembourg.

2004-03-23T16:41:00.000+01:00

Vägen från Diano Marina mot Cervo på italienska Rivieran gick längs havet. Jag kunde höra det avlägsna ljudet av strändernas svall. Homeros och Odysseus hav slog mot en öde strand med rader av nakna träkonstruktioner som skulle kläs med randiga tygstycken under turistsäsongen. Men nu var pizzeriorna, spelhallarna och souvenirbutikerna stängda. Det var öde och tyst i turistindustrins väldiga mage. Luktade bara hav i en sömnig småstad utan nåd..
Cervo var ett myller av medeltida hus som klättrade längs sidorna av en hög klippa som sköt upp ur kustlandskapet. Gränderna var trånga och mörka och bildade en komplicerad labyrint av branta stentrappor med tvära vinklar, oväntade prång och utskjutande väggar och gränder som kunde sluta vid en vägg eller en meterhög mur och på andra sidan muren ett bråddjup och så himlen.
Efter en stund begrep jag att det här var ju Rivieran, i Cervo bodde inga fattiglappar utan folk som ville bo i en smakfull medeltida inramning men ändå njuta det moderna samhällets gåvor. Jag såg det då en dörr plötsligt gled upp för att släppa ut någon på väg till arbetet. Det var en modern lägenhet med blänkande stengolv, vitrappade väggar, djupa fönstersmygar, tunga möbler, kolorerad inredningsporr på ett hallbord och modern elektronik i köket.
Halvvägs på väg upp mot toppen passerade jag över en piazza framför en stängd kyrka. Utsikten var makalös med milslånga ständer, dimhöljda berg, landtungor som försiktigt smekte horisontlinjen, den blånande himlen, den vita solskivan och en kampanil som sände en spröd klang ut över bukten.
Längst upp på klippan låg en piazza vid ett urålderligt stentorn omgärdat av tyngre och betydligt större stenhus. Jag gissade att det var det som var kvar den gamla fortifikationen. Bredvid stentornet fanns ett stenvalv som ledde ut till en parkeringsplats.
Jag såg några av Cervos invånare som skyndade ut till bilarna. Det var propert klädda män och kvinnor med läderportföljer och mörka solglasögon. Bilarna paraderade nytvättade och blanka. En äldre man i ljusgrå overall var den som tvättade bilarna. Han fick pengar av de elegant klädda människorna, bockade och skyndade vidare med sin smutsgula vattenhink.
Jag stannade till på torget, svettig och varm av den snabba promenaden. På en skylt ovanför stenvalvet satt en skylt namnet Santa Caterina.
Klockan var strax efter åtta.
Det fanns ett kafé vid torgets ena hörn. Där tog jag en espresso och ett glas vatten. Jag frågade mannen bakom disken vad som fanns i det stora huset. Han svarade att det var det etnografiska museet, tyvärr för tillfället stängt. Jag förstod, det var ju inte turistsäsong. Nä, nä, sa han. Fanns det andra parkeringsplatser? Nej, det är den här parkeringsplatsen man använder om man kommer med bil till Cervo. Visst är det en vacker stad? Ja, det är det. Men parkeringsplatsen är alldeles för liten, alla klagar på det, men den kunde inte byggas ut, den historiska miljön, ja, du vet. Mannen ryckte på axlarna.
Jag drack ur kaffet och plockade fram papperet där jag skrivit klottret jag hittat på Herberts dokument. Orden etno cater betydde sannolikt det etnografiska museet beläget på piazza Sancta Caterina. Jag hade alltså kommit rätt.
Klockan var nu halv nio.
Jag gick ut på Piazza Santa Caterina, passerade under det tunga valvet och kom ut på parkeringsplatsen. Till vänster vindlade vägen nedför den branta klippan, ytterligare åt vänster en sandig stig som fortsatte genom ett busksnår och ut till en skräpig utkiksplats som stupade rakt ned i något som liknade en gammal brunn. I det dyngbruna vattnet låg halvruttna grästovor och tomma plastflaskor.
Vid muren stod en bänk. När jag ställde mig på bänken nådde jag upp till murkrönet och hade fri sikt ut över parkeringsplatsen.
Klockan närmade sig nio.
Den första bilen körde in på Cervos parkeringsplats. Jag studerade parkeringsplatsen i kamerans objektiv. En man i mörk hajskinnskostym klev ur bilen, gav några mynt till mannen i ljusgrå overall och gick makligt in under det tunga stenvalvet. Strax efteråt anlände ytterligare två bilar. Tre män klev ut, de nickade åt varann, gav pengar åt mannen, tog några portföljer och väskor ur bilarna och försvann in mot Piazza Santa Caterina samtidigt som ytterligare tre bilar svängde in på den öppna platsen. Herbert kom i en mörkblå bil. Han rörde sig som vanligt energiskt och handhälsade männen i de andra bilarna varpå hela sällskapet försvann in under det tunga stenvalvet.
Klockan var nu några minuter över nio.
Jag stod kvar och väntade ytterligare en stund, men ingenting hände. Jag klev ned från bänken och stoppade kameran i ryggsäcken. Jag gick ytterligare ett stycke på stigen och insåg att den fortsatte genom buskagen och vindlade nedåt längs Cervos östra utsida.
När jag hade gått en bit hörde jag att jag inte var ensam. Någonstans bakom mig kom tysta steg. Jag fortsatte att gå i normal takt och stannade plötsligt till. Då kunde jag tydligt höra att den person som förföljde mig också stannade till. Jag gick ytterligare ett par meter bort mot en trappa som ledde in mellan huskropparna och väl inne i de vindlande, öde gränderna började jag att gå allt snabbare. Förföljaren bakom mig rörde sig också snabbare. Jag började svettas och tänkte att den som förföljde mig antog att jag var på väg ned. Därför sökte jag mig allt högre upp för att förvilla och kom ut på en smal avsats. Från den smala avsatsen såg jag korsningen där två gränder möttes i en snäv vinkel och där nere stod min förföljare. Han bar kavaj och ljusblå skjorta, han såg vältränad ut, han andades snabbt som om han hade sprungit och plötsligt fick han syn på mig. Hans hand gick reflexartat in under kavajen och det var då jag förstod att det här var allvar.
Jag rusade snabbt uppför den branta gränden och paniken och rädslan vrålade i mig när jag insåg att jag kommit in i en återvändsgränd. Till vänster hittade jag en trädörr som inte stängts ordentligt. Jag störtade in och befann mig i ett soprum.
Hjärtat bankade, svetten rann, munnen var hopsnörd av dödsångest.
Jag kröp ihop på golvet bakom soptunnorna och väntade.
Plötsligt slogs dörren upp och ljuset vräkte in. Någon stod utanför i den smala gränden.
En skugga täckte långsamt dörrhålet och jag såg en man som försiktigt avancerade in i dunklet och jag förstod av hans rörelser att hans avsikt var att döda mig och när han svängde runt med ryggen mot mig var jag det jagade djuret som drivits in i ett hörn och reptilhjärnan vrålade kommandon ut i kroppen och musklerna mindes allt det där vidriga jag lärt i ungdomen och hans kropp blev ohyggligt tung när nervbanorna i ryggraden slets av och benen vek sig och han låg på de smutsiga stengolvet och kastade med kroppen som en daggmask kämpar på en metkrok när andningsreflexerna inte längre fungerar och jag såg i ett hastigt moment hans uppspärrade ögon och mindes sergeant Andersson som alltid förmanat oss att aldrig titta en död fiende i ansiktet för då skulle vi bli mjuka i sinnet och inte klara av uppdraget.
Jag sitter på flygplatsen i Nice och skriver. Taxin från Ventimiglia kostade så mycket att jag förstod att det svinet till taxichaufför snurrade upp mig. Om en halv timme kommer flyget till Paris
Händerna skakade så mycket den första halvtimmen jag satt här att jag inte kunde skriva.
Just nu är jag märkligt nog bara sömnig och likgiltig.

2004-03-22T23:38:00.000+01:00

Det är kväll Genua. Jag bor mitt i stan, det känns som att vistas på botten av en stor grop att bo i den här stans centrala delar. Hotellet ligger på via Soziglia, alldeles i närheten av stationen. Utanför järnvägsstationen finns ett fult monument över Christoffer Columbus. Han kommer härifrån, hyllas med ett monument och ett litet stenhus som de påstår är hans födelsehus. Men Columbus kom knappast först till den amerikanska kontinenten. Det var våra skandinaviska förfäder som koloniserade Island och Grönland och sen fortsatte till Vinland. Ett av deras hus finns utgrävt i den kanadensiska orten L’anse aux Meadows. Men såna petitesser bekymrar knappast turistindustrin här. Har man något att visa så smäller man upp ett monument för att pumpa upp musklerna på Ligurien.
Imorgon tar jag ett tåg fem i halv sex som stannar i Diano Marina två minuter över sju. Enligt hotellportieren, som är från San Bartolomeo, tar det tre kvart att gå till Cervo. Jag hyr ingen bil så jag slipper jag använda kreditkort eller identifiera mig på något sätt.
Ryggsäcken står packad. Den innehåller datorn, kameran, kikaren, en mobiltelefon, en bunt telefonkort och min schweiziska armékniv. Jag har också köpt lite frukt och en flaska mineralvatten. Det klarar jag mig på. Väckarklockan står på bordet vid sängen. Här finns ingen TV på rummet så jag lyssnar på min gamla radio.

2004-03-22T08:12:00.000+01:00

Jag hörde nyss på BBC att de hjältemodiga israelerna, som givetvis aldrig själva bedriver terror, tagit livet av en rullstolsbunden åldring i Palestina med hjälp av en GPS-styrd missil avfyrad från Israel. Schejk Ahmed Yassin var en religiös fanatiker och terrorist. Så det är klart att lever man med svärdet i hand så dör man av svärdet även om man sitter i rullstol. Det är den ena sidan av saken.
Den andra sidan är den sionistiska statens terrorism, som om den kallas terrorism ofelbart gör den som säger det till antisemit, även den föds ur religiös fanatism. Schejken frigavs för resten ur fängelset av israelerna för några år sen i utbyte mot två män från den israeliska säkerhetstjänsten som åkt fast i Jordanien efter att ha injicerat dödligt gift i en palestinier.
När jag låg där i sängen och tänkte på all död och allt hat så fylldes jag av ilska. De hade behandlat kvinnan jag älskade som en Untermensch de kunde skrämma och manipulera och sparka hur de ville.
Jag tänkte jag måste se vilka de var i namn av demokrati, av parlamentarism och frihet.
Så när jag fattat mitt beslut tog jag fram Herberts dokument och slog numret till Faustini Italian Riviera Apartments i Genua. En ung kvinna svarade. Jag sa att jag tappat bort en adress då jag skulle träffa ett antal kollegor den tjugotredje mars. Nu var det så att jag den här veckan skulle planera in en resa och hittade inte adressen till mötet, det enda jag visste var att lokalen hyrts just av Faustino Italian Riviera Apartments och undrade om det stämde och la till Herberts namn. De kollegor jag hänvisade till borde om mina anteckningar stämde även ha tagit Faustino Italian Riviera Apartments tjänster i anspråk även den 29 januari och 25 februari. Det fanns också ett annat datum som var den 26 april, men jag nöjde mig med det här.
Den unga kvinnan i telefonen sa att det inte fanns någon med det namnet, för övrigt så lämnade man aldrig ut namn och dessutom var det bara företag som hyrde vid den här tiden på året. Däremot kunde hon säga att bokningarna i datorn stämde in på ett företag med namnet Klima- und Lufttechnik GmbH från Hamburg.
Ah, sa jag, det stämmer alltså, men kunde hon med den vackra rösten som säkert fanns hos en lika vacker kvinnan tala om för mig var mötet ägde rum så att jag kunde göra ordna med samtliga arrangemang när jag landade på Nice flygplats imorgon.
’Cervo,’ sa hon, ’Lokalerna ligger i Cervo i Ligurien. Från Nice så tar det två till tre timmar att köra beroende på trafiken. Men det är närmare från Genua, lokaltåget går lika bra.’

2004-03-21T22:18:00.000+01:00

Som en fransig flaga av sot i snön är det svarta lockiga håret mot lakanet. Hon doftar nybakat bröd, huden är mjuk som ljummet vatten. Nu minns min kropp allt. När min hand vandrade över hennes axlar och rygg var det som om jag var hemma igen.
Jag kunde ropa åt vinden att människan lever icke av bröd allenast. Vi vill ha sanning och bröd, men också rosor.
Jag går omkring i rummet. TV:n står på, det är ett löjligt frågeprogram som jag satt på lägsta tänkbara volym. Mena sover, hon andas med svaga, tysta stötar.
Vi vaknade på förmiddagen och åt en frukost som room service bar hit.
’Varför är du rädd?’
’Vi förlorade alla pengar vi hade när banken gick omkull. Vi sålde allt vi kunde sälja för att få mat och sen svalt vi. Det var då jag blev rädd. Du vet inte vad det är. Inga i Sverige vet vad det är. Man andas på ett annat sätt, det är som man alltid var andfådd.’
’Varför har du inte sagt någonting.’
’Jag var din städerska när vi träffades. Jag var den som städade bort din och din frus skit. Förstår du hur det känns?’
’Jag tänker inte så. Jag vill ha dig.’
’Du vet inte vad du säger.’
Vi låg på sängen med ansiktena mot varann och talade i timmar. Jag sa saker jag aldrig sagt till en annan människa och hon strök mig över kinden.
Jag sa: ’Jag vill att du berättar om männen.’
’De hade nyckel och kom in på natten när jag låg i sängen. De lyste mig i ansiktet med ficklampan och kallade mig puta. Jag fick lyssna på en bandinspelning av ett telefonsamtal du och jag hade. De sa att de visste allt om oss. Att du var i fara men att du inte förstod det och de skulle hjälpa dig. Att om jag inte gjorde som de sa så skulle de köra mig till Buenos Aires och säga att jag var terrorist och föra mig till det där fängelset på Cuba tillsammans med de arabiska terroristerna.’
’Rörde de dig?’
’De tog aldrig i mig.’
’Var du rädd?’
’Som för döden.’ Hon tystnade och fortsatte sen: 'Är det sant det där de sa om de arabiska terroristerna?'
'Du är inte klok. Du vet ju att jag inte är omskuren.'
'Har du kontakt med dem?'
'Jag avskyr de där galningarna. Det enda sättet att stoppa dem är att våra vänner slutar stödja Israel för då säckar landet ihop och galningarna har inga argument längre för att skaffa nya självmordsrekryter.'

2004-03-20T23:11:00.000+01:00

Hotellet låg på Rue de Charonne, jag somnade strax efter midnatt och vaknade vid lunchtid på lördagen, jag som annars bara brukar sova inte mer än fem sex timmar.
När jag kom ut hängde regntunga moln över hustaken. På långt avstånd såg jag banderoller och plakat på Place de la Bastille. Då kom jag ihåg att idag var det ju årsdagen av våra vänners invasion av Irak. Och där stod jag, jag som alltid hävdar människans skyldighet att ta ställning och jag tänkte inte vara med, i stället skulle jag leta efter den kvinna som kunde förändra mitt liv.
Jag gick mot metronedgången, men den var blockerad av kravallpolis som morrade att jag måste mig till en annan metro. Jag gick nedför gatan, men fångades upp av blotta kraften i människokroppar i rörelse. Det var dunkande trummor, skällande talkörer och banderollerna slog mot mitt ansikte och trumpeterna ylade som Glotténs hund och cymbalerna kraschade och allt blev till ett täcke av gemenskap som gav skydd mot det fallande regnet.
Mena, Mena, jag måste nå dig, jag måste träffa dig, jag måste säga dig allt jag inte sagt.
Ta det lugnt, monsieur.
Knuffas inte, din idiot.
Passa dig så jag inte ger dig på käften.
Plötsligt tyckte jag att jag fick syn på Mena. Var det hon där borta?
Jag ropade, trängde mig fram och sa ursäkta mig men kan jag komma fram för där borta går en kvinna och jag ska säga till henne att jag älskar henne.
Aha, släpp fram killen, han är kär.
Släpp fram honom, han har fått syn på kvinnan han älskar.
Ge plats för killen som har fått syn på kvinnan han älskar.
Men när jag nådde fram till kvinnan och hon vände sig om så var det inte Mena.
Ursäkta, sa jag och stannade bedrövad när jag fattade att det bara varit en fantasmagori och trummorna dunkade och trumpeterna skrek ur såriga strupar och cymbalerna slängde kaskader av skramlande audionät och jag tyckte folk såg på mig och skrattade åt den där idioten och någon gav mig en slängkyss och log som om hon gjort samma sak en gång och då bombarderade solen plötsligt Paris ur en spricka i molnen och jag nådde fram till metroingången och störtade med bultande hjärta nedför trapporna.
Jag tyckte jag satt i timmar på pendeltåget och till slut när jag kom fram till den dystra förorten var det som att kliva ut på torget i Skärholmen.
Män i fotsida kläder med virkade hättor, påbyltade kvinnor med religiösa sjaletter, pojkgängen i gathörnen som glodde fientligt på den vite infödingen och hyreskasernerna, de små butikerna med hallalkött, kaféerna, marknadsstånden, barnen som lekte och de skräpiga gatorna mellan de höga husen och bilvraken som ingen brydde sig om och misstänksamheten och sorgen över livets förlorade möjligheter i människornas ansikten.
När jag kom fram till gatan där Mena skulle bo såg jag henne stå vid en busshållplats på andra sidan gatan. Jag stod kvar, betraktade henne och hon vände sig om. Hon ryckte till, lyfte handen mot munnen, såg på mig och ett leende strök över hennes ansikte.
När vi sedan satt på ett av de sunkiga kaféerna omvärvda av cigarrettrök och stekos så sa hon:
’Du fattade aldrig.’
’Vad var det jag inte förstod?’
Hon såg länge på mig. Tystnaden var som en långsamt dunkande trumma.
’Jag får ju inte vara här. I Europa. Jag har inga dokument. Jag är illegal. Har du inte förstått det?’
’Du har ju papper från Spanien.’
’Jag ljög.’
’Varför sa du inte det till mig.’
’Jag trodde du skulle tycka att jag var en sämre människa. Jag får ju inte vara här.Du är en fin människa, ibland kommer du från en annan värld. Inser du inte det?’
’Men varför lämnade du mig? Varför försvann du?’
’Jag skämdes.’
Så berättade hon om mannen som kom till henne. Han sa han var från de svenska myndigheterna och visade en legitimation. Han sa att hon skulle ut från Sverige. Då började hon gråta och han sa att han kunde hjälpa henne om hon hjälpte honom. Vad ska jag göra? sa hon och då kom han nästa dag tillsammans med en fientlig och otrevlig man som sa att de kunde låta henne vara kvar om hon ringde upp den svenske man hon kände och lockade bort honom från hans våning en kväll.
’Den mannen var alltså jag?’
Hon nickade och jag förstod att det var då under den natten då de tog sig in från taket genom badrumsfönstret och sökte genom mina saker.
’Jag skämdes, åh, så jag skämdes för det jag gjorde. Och när du sa att du ringt efter polisen och polisen kom, den vanliga polisen, och ville titta i mina papper och såg att jag var illegal. Då måste jag fly. Jag ville bara bort från dig som jag varit oärlig mot och bort från myndigheterna som ville skicka mig tillbaka till Argentina. Förstår du nu? Jag är rädd, jag är så rädd.’
Hon la sin hand på min arm och jag såg att hon grät.
’Kom,’ sa jag och så letade vi upp en taxi och åkte in till mitt hotell vid Rue de Charonne.
’De kanske tror jag är puta,’ sa hon när vi gick genom entrén.
’Det var länge sen jag slutade att bry mig om vad folk säger,’ sa jag.
Och senare efter en tidlös resa genom ett landskap av njutning så sa hon:
’Jag vill inte leva som din älskarinna. Jag vill inte vara den kvinna du går till i stället för din hustru. Hellre lever jag i en trång lägenhet fylld med andra som jag och på ständig flykt undan myndigheterna. Förstår du inte det?’

2004-03-19T09:54:00.000+01:00

Nu på morgonen ringde det på porttelefonen. Det var Ronaldo. Jag släppte förbryllad in honom. Han gick runt i våningen och sa de vanliga orden om att det fanns mycket tavlor och hade jag verkligen läst alla böckerna.
’Hur hittade du min adress?’ sa jag och bjöd på en kopp kaffe.
’Du har ju en städerska.’
’Har du nyheter om Mena?’
’Si,’ sa Ronaldo. ’Hon har lämnat Sverige och är i Paris.’
Jag kände en våg av längtan strömma genom kroppen, en längtan som också beströks av ett svart och kladdigt streck.
’Bor hon med en ny man?’ frågade jag och såg bort.
’Det tror jag inte. Hon bor med en kompis. Det bor flera där, men inga män, bara kvinnor, jag tror en av dem är tortillera.’
’Har du adressen?’
’Si,’ sa Ronaldo och jag skrev på en lapp. ’Men inget telefonnummer.’
’Vad gör hon?’
Ronaldo slog ut med armarna och drog ned läpparna i den där mediterrana grimaschen som ska betyda att han absolut inte visste.
När han skulle gå halade jag fram några sedlar. Ronaldo stelnade till och såg mig rakt i ögnen.
’No, no,’ sa han och tryckte undan min hand. ’Sånt gör man inte bland vänner i mtt land.’
Det var en fadäs av mig. Jag erkänner det. Ronaldo är en bättre människa än vad jag i förstone trodde.
Nu till Paris med nästa flyg.

2004-03-18T23:01:00.000+01:00

’Annika är död,’ sa Gustaf. ’Kan du ta med dig de andra så får ni ta farväl.’
Jag la ned telefonen på bordet. Det var strålande sol ute på gatan. Våren var här.
Vi möttes på gatan utanför porten, det var jag, Tom och Rickard som hade tagit med sig Ann-Britt. Hennes ögon var rödkantade som om hon redan gråtit.
De bodde på översta våningen i ett sekelskifteshus där hissen var så gammal och trång att vi fick åka två gånger. När Tom och jag kom upp sa Rickard att dörren stod öppen.
Vi klev in i hallen alla fyra. Jag hörde direkt att musiken som strömmade genom hela våningen var Beethovens Missa Solemnis. Det var Gustaf som hade fört mig in i Bethovens musik.
Ingen mötte oss i hallen. Bara musiken. Tom såg på mig, han hade fått en rynka mellan ögonbrynen. Musiken var stark och mäktig. Vi gick genom salongen. Allt såg ut som vanligt. Bokhyllorna, sofforna med mönster av Josef Frank, en glasvas med gula tulpaner på ett glasbord, Bruno Mathssons pernillafåtöljer, tavlorna, rokokobyrån från Gustafs föräldrahem, kakelugnarna med de infällda speglarna som Annika tyckt så mycket om. Jag minns att jag tänkte att Gustaf väntar på oss i sovrummet, det var där Annika hade legat.
Ann-Britt gick först in. Sovrummet var försänkt i halvdunkel, tunga sammetsgardiner täckte de djupa fönstren. Två kraftiga stearinljus lyste upp rummet, såna kraftiga ljus man kan se i kyrkor framme vid altaret. Ljusen var placerade vid den stora dubbelsängens fotända. Sängen var bäddad med ett rött underlakan som var så stort att det släpade i golvet.
Annika låg på rygg med håret utkammat på kudden och händer knäppta på magen. Hon bar en vit kjol som bretts ut till en blomma på det röda lakanet. På golvet bredvid henne stod den cello som varit hennes arbetsverktyg.
Gustaf låg bredvid henne på sängen. Det såg ut som om de sov.
’Helvetes djävlar,’ stönade Tom och klev mot sängen med fasta fotsteg.
Ann-Britt snyftade högt. Rickard pressade ned händerna i jackfickorna och såg ned på golvet.
’Han är död,’ förtydligade Tom.
Gustaf låg också på rygg med knäppta händer. Hans ansikte var inte lika blekt som Annikas.
I mungiporna hade bubblor av saliv pressats fram. Bubblorna liknade spottstritens bon på grässtrån en varm sommardag.
På ett mindre bord låg en injektionsspruta. Den var av gammal modell tillverkad av glas och metall. Jag kände igen den. Det var den injektionsspruta Gustaf ärvde av sin far, hans far hade haft den med sig hela livet, det var den spruta han fick när han skulle börja på sitt första sjukhus. Sprutan låg i ett svart etui. Den använda nålen var urtagen, Gustaf hade rengjort den och satt den tillbaka bland de andra nålarna på lockets insida. Det låg fyra ampuller bredvid etuiet, en använd och tre oanvända.
’Vad ska vi göra?’ sa Ann-Britt.
’Vi måste ringa polisen,’ sa Rickard sakligt utan att göra en ansats att röra sig.
Jag gick till Gustafs arbetsrum och stängde av cd-spelaren där Missa Solemnis var satt att spela i en evig repetition.
När jag kom tillbaka till sovrummet stod de fortfarande kvar på samma platser som när jag lämnade dem. Nu var allt tystnad. Bara mina steg på det knarrande trägolvet.
Jag såg att de tre ampullerna var försvunna, bara den använda låg kvar. Jag tänkte att det kanske var lika bra.
Efter en kvart kom polisen. De frågade ut oss en efter en.
Jag berättade att Gustaf och Annika inte hade några barn, att deras närmaste var Annikas gamla mor som tyvärr var för dement för att fatta vad som skett. Annikas syster bodde i Göteborg. Det var hon som var närmast anhörig.
På en fråga om vad jag trodde hade hänt sa jag att det föreföll vara suicid. Gustaf valde att sluta sitt liv för egen hand när hans älskade hustru dog. Jag sa att Gustaf var medicinare och det gjorde att han hade tillgång till toxiner. Injektionssprutan låg för övrigt på det lilla bordet bredvid sängen.
’Det ser ut i rummet som när vi kom,’ sa jag. ’Bortsett från Missa Solemnis.’
’Vad hette hon sa du?’ sa polisen.
’Det är ett musikstycke.’

2004-03-18T07:48:00.000+01:00

Varje morgon är som jag befinner mig i ett gigantiskt hav som vräker stormvågor mot den lilla ö som är mitt hem.
Ön skakar, huset skakar, den röda läsfåtöljen skakar, men ännu är jag oskadd och kan vakna i en säng och sätta mina nakna fötter på golvet. Jag går upp, jag rakar mig, jag duschar och hör på nyheterna. Jag slår upp kaffet, sätter på datorn och läser morgontidningarna medan jag lyssnar på musik från P2 eller ClassicFm. Hela tiden nås jag av underrättelser om stormen där ute. Jag läser om krigen, fattigdomen, svälten, hatet, pandemierna, det ideologiska vanvettet, intoleransen, grymheten, allt detta som plågar de människor som lever på jorden samtidigt som jag.
Men lyssna. I sanning lever vi i de politiska attentatens tid. Bara några dagar efter våra vänners angrepp på Irak för snart jämnt ett år sen blev sergeant Ali Jaffar Moussa Hamadi al-Nomani den förste självmordsbombaren. Han skulle snart följas av en lång rad människor som var villiga att mörda genom att begå självmord. Igår sprängdes Mount Lebanon Hotel i Baghdad av en självmordsbombare. Jag hittade en film från explosionsplatsen på Reuters sajt. Det var en ruggig film: eldsflammor, bråte, döda kroppar och skrikande människor.
I Kosovo har mördandet återigen tagit fart. Den etniska resningen orkestreras nu av den folkgrupp som för ett antal år sen beskyddades av våra vänner och ömkades och gullades av en hel värld. Det var på den tiden då det internationella samfundet inte sa ett pip då man sände flyg från italienska och tyska baser för att bomba ett självständigt europeiskt land eftersom de ägnade sig åt etnisk rensning av den folkgrupp som idag ägnar sig åt etnisk rensning.
Idag kommer våra vänner naturligtvis inte att skicka flyg. Varför skulle de egentligen göra det? De har ju fått som de ville. Balkan är en nu en kraftfullt destabiliserande region i Europa på samma sätt som Israel är det i Västasien. Allt detta för, tja, ska man säga oljan.
Jag hör rytandet från de våldsamma bränningarna.
Jag hör den rasande stormen.
Jag längtar, ja, jag längtar närhet till någon för att ordlöst andas min existentiella ångest.
Nu har trafiken kommit igång.

2004-03-17T23:03:00.000+01:00

Tom och jag tog ett glas på kvällen. Han ville titta på TV så vi satt i salongen med den flimrande TV:rutan och såg på en naturfilm om krokodilernas kärleksliv vilket illustrerades med intensiva närbilder av reptilernas ögon och könsorgan.
’Jag har fått meddelande från Litauen. Du kommer ihåg Vytautas och Algirdas?’
’Visst.’
’De har blivit mördade.’
’Fy fan,’ sa jag.
’Eftersom de var klädda i uniform så har armén kommit med ett uttalande. De säger att det var ryska maffian. Båda två var bakbundna. De avrättades stående på knä en kilometer inne på vitryskt territorium.’
’Vad gjorde de i Vitryssland?’
’Ingen vet,’ sa Tom och satt tyst en stund innan han sa: ’Det finns en annan historia också.’
’Låt höra.’
’Jag fick det muntligt av en bekant. Han berättade att polisen hade ett vittne som sa att hon såg att Vytautas och Algirdas vid försvarsministeriet. En grupp beväpnade män förde dem till en bil. Männen bar den speciella säkerhetsstyrkans uniformer. Det blev handgemäng och de tvingades in i bilen.’
’Är det sant?’
’Dagen efter togs vittnesmålet tillbaka. Vittnet sa att hon varit sjuk och sett fel.’
Magen drogs ihop till ett isblock. Jag hade ju sagt att till Herbert att de jag kom ihåg från jaktresan var Vytautas och Algirdas. Fanns det ett samband? Nej, det var omöjligt, något sånt kunde inte finnas i den värld där jag lever.
’Fredagen den tjugofemte åker jag till Lissabon för en ny jakt. Jag tänkte bo på hotell Tivoli som du rekommenderat. Jag flyger vidare på lördagsmorgonen och jagar i bergen. Följer du med?’ sa Tom med en röst så bestämd att den bara behövdes stramas till en aning för att låta som om han utdelade en order.
Jag skakade på huvudet och sa: ’Tycker du inte att det här är obehagligt? Jag menar det som hände i Litauen.’
’Har det något att göra med jaktresan?’
’Tja, det kan kanske ses som kontroversiellt att kolleger träffas utanför jobbet och diskuterar jobbrelaterade frågor så att säga.’
’Vi är jaktkamrater.’
’Lägg av, Tom. Du vet lika bra som jag vad vi pratade om.’
’Okey, men det är inget märkvärdigt.’
’Du bryr dig alltså inte om att de togs till fånga av sina egna. Du spekulerar inte ens om att de fördes till Vitryssland för att det skulle se ut som ett verk av ryska maffian.’
’Kvinnan kan ha varit mytoman. Det finns alltid dårar som vill dra intresset till sin egen person. Jag är praktiker. Det finns inga kristallklara fakta som talar för att deras egna skulle vara inblandade.’
’Så är det nog,’ sa jag och tänkte att det finns ingen annan verklighet än den här. Eller är det sant som Montaigne säger:
Liksom onda själar kan drivas av någon yttre impuls att göra det rätta kan också dygdiga själar drivas att göra det orätta. Montaigne III:47
Jag måste fortsätta läsa Montaigne. Jag har försummat hans sällskap.

2004-03-17T10:27:00.000+01:00

Bjöd dottern på en tidig och absolut inte frugal frukost. Hon är full av liv och längtar till vännerna i Paris. Det var en vuxen kvinna som satt med mig vid bordet. Hon är nu den nästkommande generation som så ivrigt trampar mig på hälarna när jag tror mig skynda raskt genom livet.
Vilka metamorfoser ser jag inte dagligen att ålderdomen åstadkommer hos flera av mina bekanta! Det är en mäktig sjukdom som smyger sig på oss naturligt och omärkligt…. Trots alla mina förskansningar märker jag att den vinner insteg hos mig, fot för fot. Jag kämpar emot så mycket jag orkar. Men jag vet inte själv vart den för mig till slut. Montaigne III:58
Hon sa att Belgien är ett märkligt, slutet och delat samhälle. Vänskapskorruptionen är monumental. Fifflandet och myglandet genomströmmar samhällets blodomlopp. De kulturella och språkliga grupperna bevakar misstänksamt sina rättigheter och vägrar att kompromissa för att bli en nation.
Egentligen är det komik att man placerat huvudorten för projektet The Eurostate i det här splittrade, genomkorrumperade landet. Eller så är det inte så. Det är så här the Eurostate kommer att bli.
Dottern sa att aktiviteterna på söndagarna är Belgien i ett nötskal. Först knallar familjerna till kyrkan i ganska god tid för att hinna skvallra och kasta ett öga på den vänskapskorruptionens faktura som anlänt. När mässan är slut inträder den stora galoppen. Familjerna rusar i full karriär genom stan för försäkra sig om de bästa platsen på puben. Där dricker man öl, sorterar posterna på vänskapskorruptionens faktura, diskuterar priset för varje vara och dricker ännu mer öl. Sen går kvinnorna hem med barnen för att göra middagen. Männen sitter kvar, diskuterar olika strategier och fortsätter att bälga öl med vännerna tills det blir dags för att vackla hem till middagen. Kvar sitter de yngre och studenterna som fortsätter att dricka öl tills det tar stopp. Sen är det tyst och tomt på gatorna. Blott TV:n brölar och överröstar de belgiska snarkningarna.

2004-03-16T22:54:00.000+01:00

Hustrun och jag åt middag ensamma eftersom dottern är på kvällsföreläsning i Leuven Katholieke Universiteit, det urgamla universitetet som ligger en bit utanför staden. Det är den sista föreläsningen innan hon åker vidare till Paris.
Vi diskuterade det praktiska detaljerna kring mitt boende i Bruxelles. Det viktigaste var frågan om lägenheten. Någonstans i luften kände jag att varken hustrun eller jag ville ge upp våra respektive sätt att leva.
’Jag vet inte jag,’ sa hustrun milt. ’Jag har vant mig vid att leva mitt eget liv.’
’Så här, var realistiskt. Tycker inte du att det skulle se en smula underligt om vi hade varsin lägenhet?’
’Jag har sett värre saker.’
’Är vi gifta och inte bor i samma lägenhet skulle vi bara dra ett löjets skimmer över oss. Det skulle bli en hämsko i det daliga arbetet,’ sa jag och tänkte på att vi skulle leva i kulturell situation där det ansågs en smula vulgärt att skilja sig.
Hustrun funderade och sa: ’En större våning kostar pengar.’
’Kommer lägenhetspriserna att gå ned inom överskådlig tid’
’Inte vad jag vet.’
’I så fall kan vi betrakta det som en investering.’
’Att hitta en kan ta tid.’
’Jag pratade med Herbert. Han har en prillig dam som säljer sin våning på 150 kvadrat för ett vrakpris.’
’Säger du det,’ sa hustrun intresserat när jag nämnde priset.
’En sak undrar jag över,’ sa jag som gillar att retas. ’Svenskar som varit här ett tag kommer alltid hem iförda halsdukar.’
’Halsdukar,’ sa hustrun konsternerad.
’Halsdukar i bjärta färger som de hänger på jackor och kavajer precis som en sån där hulahula-krans turisterna får när de kommer till Hawaii. Jag antar att de tror att det får dem att verka kontinentala. Tycker du att jag ska skaffa en sån också? För att passa in, alltså.’
’Nej,’ sa hustrun kort som bar en rosa halsduk över sin mörkblå kappa.
När vi kom hem ursäktade sig hustrun med att hon hade glömt ett par dokument på jobbet och ringde efter en taxi. Hon sa inte jag är snart tillbaka eller något sånt. Hon sa bara: Sitt inte uppe och vänta på mig.
Jag bäddade på soffan i arbetsrummet, hällde upp en skotsk månskensdryck och satte mig för att bläddra genom nyheterna.
Attentatet i Madrid har fått vissa konsekvenser för våra vänner och deras icke-valde president. Honduras deklarerar att man drar hem sina trupper. Danmark höjer säkerhetsnivån. I Florida deklarerar sergeant Camila Meija att han vägrar återvända till Irak för att riskera sitt liv för elitens oljebolag. Två soldater baserade i Tikrit har blivit vapenvägrare. I Italien, däremot, trumpetar Berlusconis utrikesminister den vanliga retoriska harangen och säger att de italienska soldaterna ska fortsätta stödja ockupationen.
Undrar om utrikesminstern åker pendeltåg till arbetet.

2004-03-16T17:42:00.000+01:00

Vi träffades återigen på kontoret vid Avenue de Cortenberg i rummet med The Eruostates fana och foto av de snöklädda bergen. Det var Pierre Jonker som ställde frågor för min security clearance. Viktigare nu än någonsin, sa han.
Denna här gången kunde jag ge bättre svar på frågorna som gällde resor och okända människor jag träffatt de senaste tre månaderna. Vad gäller jaktresan till Litauen svarade jag att det var en privatresa och inget hade att göra med mitt arbete. Pierre Jonker gav mig en snabb blick, antecknade svaret men levererade ingen följdfråga.
Efter intervjun följde han mig genom korridoren och till receptionen. Där stod Herbert och väntade på mig. Jag la märke till hans satta och kompakta figur långt innan han ens sett mig.
Herbert bjöd på lunch, vi bänkade oss på en restaurang belägen på en tvärgata och Herbert började prata så snart vi gjort våra beställningar.
Han hade blivit upprörd när han fick höra vad jag hade att säga. Det här måste redas ut, hade han tänkt och satt igång.
Så här hade det gått till när vi var i Paris. På tillställningen hos Pierre Schaffer hade han fått erbjudandet att köpa en större tavla till ett reducerat pris om han tog den mindre av Terry Hancock för det begärda begärt priset. Men nu ville Herbert inte köpa den mindre målningen och därför det kom som en angenäm överraskning när jag ville köpa den. Problemet var bara att jag ville pruta. Alltså, tänkte han, om jag betalar mellanskillnaden så får jag den större tavlan till det reducerade priset. Han sa att det kanske var dumt av honom att inte säga det till mig, men som situationen utvecklades var han inte säker på om jag kanske skulle ha förlorat intresset för tavlan om han hade invigt mig i sin plan.
Det var så det hade varit och det var därför han hade levererat en liten nödlögn när han skötte betalningen med Pierre Schaffer
Vad gäller tavlan jag köpte av polacken i Rom så var det riktigt att konstnären spelades av Vito Aiello, en stackars skådespelare som gjorde allt för pengar och som engagerats av en skurk som Herbert skulle vrida nacken av när han träffade honom. Fast det paradoxala var att den billigare tavlan som jag köpte var äkta, men den härstammade inte alls från stölden i Barcelona. Den tavla Herbert köpte för 7000 € tidigare under veckan hade däremot varit en förfalskning.
’Känner du skurken som hyrde Vita Aiello?’
’Jag har träffat honom ett antal gånger.’
’Polisanmäler du det?’
’Du känner inte den italienska polisen. De skulle skratta ut dig och tycka att du fick skylla dig själv. Har jag rett ut det här nu?’
’Visst,’ sa jag lättad.
’Nu går vi på Le Musée d’Art ancien för att se Pieter Bruegels Landscape with the fall of Icarus, var det inte den du ville se?’ sa Herbert energiskt.
’Ja,’sa jag men undvek att säga att jag ville se den för motivet kom mig att tänka på framväxten av The Eurostate.

2004-03-15T23:22:00.000+01:00

Här i Bruxelles var det soligt och varmt. Jag drack en kaffe på en bar efter att ha slängt in mina saker i hustruns våning. Vid bardisken stod en man som sa att han arbetat i Madrid.
’Det är för djävligt med terrorister,’ sa han.
’Jag fattar bara inte varför de gör så här,’ ljög jag för att se hur han resonerade
’Det är så meningslöst,’ sa mannen.
’Tror du att det har nåt att göra med att de har invaderat Irak?’
’Du vet, terrorister är bara tokiga. Hemma där jag växte upp hade vi en tokig präst som sa att det var syndigt att spela kort under högmässan. Det är sånt folk som blir terrorister,’ sa mannen.
Mannen hade en poäng. Det han sa, men inte fullt så där akademiskt, var att man inte ska blanda ihop religion och politik.
Jag undrar vad han skulle tycka om det idiotiska franska förbudet mot slöja i skolan? Skulle han ha sagt som våra förfäder under upplysningstiden att religion ska vara en privatsak och staten ska inte lägga sig i vad folk tror?
När jag kom hem till hustruns lägenhet slog jag upp ett glas irländsk månskensdryck och lyssnade och tittade på BBC. I Europa hade det vid lunchtid varit tre tysta minuter för de oskyldiga som dog.
Ingenting sas att våra vänner på andra sidan Atlanten hade gjort detsamma för offren för terrorismen i Madrid. När terrorn slog till mot dem var det annat ljud i trumman. Fast det är klart. Vad bryr sig de om en handfull europeisk kanonmat som sprängs ihjäl i deras heliga korståg för att garantera deras kontroll över oljan? Fel av mig. Mittåt! Jag menade förstås i deras heliga korståg för demokratin.

2004-03-15T07:06:00.000+01:00

Igår var jag på sextioårsmottagning, det var den snart pensionerade kollegan Karl-Henrik som öppnade sin villa i Täby för släkt, vänner och kolleger. Tal hölls, skratten skallade, hurraropen dånade, glas höjdes och ja må han leva sjöngs med den frasering som blott en legion muntra pärmbärare kan åstadkomma.
Jag språkade med en dam som sa sig arbeta med gender-frågor. Hon kom från en konferens i Nairobi som skakat om henne. Konferensens ämne var omskurna afrikanska kvinnor.
Orsaken var att hon under det vanliga minglandet under konferensen hamnat i en grupp med afrikanska kvinnor. De var alla omskurna, det visste hon, och tyckte synd om dem som förnekats att nå den erotiska känslans crescendo. Vad gör ni sen efter konferensen? frågade hon. Vi åker väl hem, sa kvinnorna. Jaha, sa hon gender-kollegialt, ni åker väl hem som jag till hushållsarbetet och får börja med det vanliga, det vill säga städa huset och handla den mat maken givetvis inte handlat. Men stackars du, kvittrade de afrikanska damerna, är det verkligen sant att du inte har en anställd som sköter det där? Menar du verkligen att du också ska ta hand om såna saker när du arbetar så hårt.
’Ibland undrar man vad man håller på med,’ sa damen med ett skratt. ’Vi vill ge bistånd till de fattigaste länderna, men eftersom de fattigaste länderna inte har mottagarkapacitet vad gäller biståndet så kan vi inte ge bistånd till de fattigaste länderna. Hur löser man det?’
’Ja, säg det,’ sa jag.
När jag kom hem sent på kvällen hörde jag på BBC att väljarna i Spanien röstat fram det socialdemokratiska partiet till regeringstaburetterna.
Vi måste bekämpa terrorismen, sa den socialdemokratiske företrädaren i en kommentar när valet var klart. Det lät olycksbådande.
Precis som om han inte fattat att terrorismen existerar på grund av våra vänners politik i Västasien.
Precis som om han inte fattat att nu skriver terroristerna den politiska dagordningen.
Det seglar upp mörka moln vid horisonten.

2004-03-14T15:31:00.000+01:00

Till min förvåning ringde Herbert idag. Han sa att jag hade sökt honom. Ja, sa jag och berättade om mitt besök hos Pierre Schaffer och om mötet med Vito Aiello.
’Jag undersöker det här,’ sa Herbert. 'Du kommer ju till Bruxelles på tisdag. Vi får tala då.'

2004-03-14T08:25:00.000+01:00

Söndagstyst nere på gatan. Tre plusgrader. Ett gråvitt molntäcke över hustaken.
Nyhetsrapporteringen talar om att bevisen pekar mot religiösa galningar som konstruktörer av bomberna i Madrid.
Om det är så då har kriget kommit till Europa.

2004-03-13T22:54:00.000+01:00

Det skulle bli födelsedagsfest på Orangeriet. Jag infann mig i hajskinnskostym och sidenslips. Inbjudningskortet hade en handskriven förfrågan om jag kunde stå vid grinden och mota bort nyfikna.
’Gertrud hjälper dig,’ sa Astrid och log som hon sög på en statshemlighet.
Gertrud var en rödblommig dam med glatt leende och rejäla skor. När gästerna kom var hon den perfekta gårdvaren. Den som inte hade inbjudningskort föstes omedelbart åt sidan tills Astrid gav sitt godkännande.
Vid klockan fyra hängde tre äldre damer vid staketet.
’Kör bort dem,’ väste Gertrud hatiskt.
’Det är inte privat mark på andra sidan staketet,’ sa jag.
Då marscherade Gertrud mot damerna som försvann efter ett kort samtal.
’Vad sa du?’
’Att vi skulle rasta våra pitbullhundar och inte kunde garantera deras säkerhet.’
Då gick jag in för att ta ett glas. Vid buffébordet stod en flicka i vit jacka med guldknappar och svarta axelklaffar. Hon räckte mig ett glas champagne och neg.
Jag hörde att gästerna diskuterade damerna vid staketet.
’Såna hyenor,’ sa man och gjorde läpparna smala och darrade med näsvingarna.
När jag var på väg ut till min post anlände en fotograf med ung kvinna i släptåg. Fotografen var klädd som något som klonats från en soptipp och den unga kvinnan var nervös. Gertrud gav klartecken till att de kunde komma in.
I salongen hälsade de paranta damerna från stadens finare kvarter glatt på den ovårdade fotografen. Han bevärdiga dem inte med en blick medan hejsan, hejsan och kul att se dig ströddes som konfetti kring hans toviga hjässa.
När han tog fram kameran gick en stöt genom sällskapet. Fotografen pekade på några av gästerna: Du och du. Ställ er ihop. Inte du. Men du.
De utvalda ordnade frisyr och kläder och tryckte sig mot de andra utvalda och avfotograferades. Den nervösa kvinnan antecknade namnen. Flera damer och herrar grupperade sig liksom av en händelse och spejade förväntansfullt bort mot fotografen som obesvärat putsade kamerans lins.
Plötsligt rusade Gertrud in. Hon klappade i händerna och utbrast med en marknadsutropares stämma:
’Inga applåder. Det är informellt.’
Ytterligare en skakning märktes i salongen.
Väninnan från Ekerö anlände med entourage. Likt en kvinnlig Moses vid övergången av Röda Havet skred hon fram genom det korridor som de vördnadsfulla gästerna öppnade fram till värdinnan. Astrid stod som fastnaglad under kristallkronan med en min som om hon låg i sängen och gav efter för de animala drifterna. Hon neg djupt innan hon kindpussades av väninnan.
Gästerna makade sig försiktigt närmare födelsedagsbarnet när hon och väninnan sa några ord till varann. Naturligtvis begrep ingen vad de sa
En servitris bar fram en bricka. Väninnan lyfte glaset och skålade varpå samtliga församlade såsom på ett givet tecken gjorde samma sak. Astrid såg ut som de animala drifterna katapultat henne upp på en alptopp.
I det här läget hade Gertrud befälet. Hon for som en terrier över golvet och tacklade
undan de som inte hade tillåtelse att stå alltför nära väninnan. Kvinnorna som fick stå nära Astrid och väninnan neg djupt. Männen bockade. Väninnan från Ekerö konverserade de utvalda på engelska eller tyska.
En effektiv dam med bakåtstruket hår och pekineserliknande uppsyn ringlade som en slingerpyton fram till buffébordet, apterade en tallrik med läckerheter och ringlade snabbt fram till väninnan som mottog assietten med en drottnings självklarhet.
Väninnan satte sig. Astrid likaså. De småpratade och skrattade. En dam närmade sig väninnan, men Gertrud var snabbt där och stoppade intränglingen. De övriga damerna stod lydigt på kö och försökte fånga Gertruds blick för att be om tillåtelse att träda in till det allra heligaste.
En dam lyckades med konststycket att dribbla bort Gertrud. Damen log och sa något till väninnan. Väninnan gav henne då det leende som främst praktiseras av latinamerikanska damer med gigantiska storgods när de bemöter en lavrador som inte förstått att hålla det korrekta avståndet.
Så reste sig väninnan och eskorterades ut på trappen. Där tog den luggslitne fotografen en bild av henne tillsammans med en lyckligt leende Astrid.
När väninnan åkt sjönk Astrid utpumpad ned i en fåtölj. Sällskapet flockades kring henne.
En dam räckte Astrid en assiett. Astrid mottog den med en drottnings självklarhet.
Vad sa hon? Vad sa ni? Vad trevligt hon kunde komma.
Men Astrid hon bara log inåtvänt.

2004-03-13T09:20:00.000+01:00

Tom sover fortfarande medan jag sitter här på morgonen och läser om sorgemanifestationerna i Madrid och lyssnar till BBC News. Alltsammans gör mig oerhört sorgsen och beklämd. Bomberna på pendeltågen i Madrid är en lika feg handling som när israeliska attackhelikoptrar hovrar över palestinska samhällen och avlossar missil på missil mot personbilar och bostadshus.
Vilka ligger bakom? Nationalistiska galningar eller religiösa galningar? För den nuvarande spanska regeringen är det en given ryggmärgsreflex att peka nationalister. Något som understryks av att man pressat Säkerhetsrådet att utan bevis peka ut baskerna. På så sätt slipper man inför söndagens val diskutera om att Spaniens stöd till våra vänners ockupation av Irak kastat in landet i ett allvarligt säkerhetsläge.
Skulle nu det här inte vara ett baskiskt attentat blir situationen ytterst prekär för stora delar av Europa. Inte bara Spanien är hotat utan det gäller även Italien, Polen, Storbritannien, Danmark och de andra europeiska nationerna som aktivt slutit upp bakom våra vänners brutala politik i Västasien.
Är det religiösa galningar bakom attentatet i Madrid så har stridszonen utvidgats till europeiskt territorium. En stridszon som dessutom är geografiskt mer lättåtkomlig för attacker än hos våra vänner på andra sidan Atlanten.
I förlängningen ligger det stora kriget mot en fiende i öster. Det kommer att passa den europeiska eliten utmärkt ty krig har alltid varit utmärkta för att ena nationer.
Jag hör på BBC att högerregeringens företrädare buades ut under sorgemanifestationerna. Ert krig, våra döda, skanderade man. Det är precis så det är.
En sak är i varje fall klar. Jag vaknade på morgonen och hade löst problemet med datumserien som fanns i Herberts dokument. Jag rusade upp och prickade in tidpunkterna i min kalender. Då kunde jag se att det var datum som uppträdde med femveckors intervall. Jag har själv liknande datumserier i min egen kalender. Min slutsats är den att det är fråga om sammanträdesdatum.

2004-03-12T23:05:00.000+01:00

Tom och jag åt middag på en En till grek på Folkungagatan. Under veckan hade han besökt en dam men sa att det där livet med en ny dam inte passade honom.
’Det skulle vara som en scen ur Psycho och möta en främmande människa i badrummet varje kväll.’
När vi stod i baren på Beefeater och drack öl såg jag att Tom naglat fast en dam med sin Errol Flynn-blick. Men det varade inte länge utan vi gick hem och hällde upp några whisky.
’Det är ett problem,’ sa Tom. ’Jag har inte så mycket pengar att jag kan köpa en anständig lägenhet. Det blir en etta på tundran i Norsborg.’
Jag tittade förvånat på honom och han fortsatte:
’Douglas är min bror, men han är en idiot. Han har aldrig kunnat sköta Torgilsnäs. I stället har han satsat pengar i aktier och spekulerat bort det mesta. Far berättade det när vi var där på födelsedagsfesten. Den idioten har slösat bort våra pengar. Här ser du mig, nybliven medlem av pauvres honteux.’
’Vad ska du göra?’
’Det blir båten. Den bogseras över nästa vecka. Jag var ute och kollade den i veckan. Det kommer att gå.’ Han tystnade och sa för sig själv: ’Det ska gå.’

2004-03-12T08:43:00.000+01:00

Givetvis kunde jag inte låta bli att ta fram Herberts dokument som jag lagt på hot mails servrar någonstans i världen. På väg till hotellet igår smet jag in på ett internetkafé och skrev ut dokumentet. Skrivaren var mycket bra så bildåtergivningen blev i det närmaste optimal. Det enda som behövdes var att fylla i några linjer med blyerts för att klottret skulle framträda ännu mer.
Siffrorna grupperas i serier på samma sätt som telefonnummer. Skulle det stämma är det fråga om fyra telefonnummer till fasta telefoner och ett till en mobil. De andra är datum med veckodag och månad utskrivna på det kontinentala sättet med månaden först. Sist och slutligen orden etno cater.
Nu på morgonen har jag satt igång med att testa de fem telefonnumren. Först ringde jag samtliga med den franska landskoden, inget svar. Ett nummer fungerade när jag testade med den belgiska landskoden, det gick till en restaurang i Bruxelles. Kanske var det fråga om en bordsbeställning på en restaurang? Vad vet jag?
När jag använde den tyska landskoden hamnade jag hos en resebyrå i Berlin. Med den italienska landskoden blev det intressant eftersom ett av numren gick till ett företag med namnet Faustini Italian Riviera Apartments.
Jaha. Skulle sifferklottret betyda att Herbert gick på restaurang i Bruxelles, bokade en resa i Berlin och letade efter en lägenhet på Rivieran där han skulle tillbringa semestern. Var det allt?
Jag hinner inte mer nu på morgonen. Bombdådet i Madrid har säkert satt fart på säkerhetskontrollen ute på flygplatsen. Jag bör nog vara där i god tid.

2004-03-11T21:39:00.000+01:00

Under eftermiddagen ringde jag FAO. Avsikten var att jag skulle prova hur länge Herbert tänkte fortsätta att låtsas som om han inte visste någonting. Jag hade tänkt säga att jag hade hört att Terry Hancock var aktuell i diskussionen kring Turner Price och att jag med andra ord tipsade honom om att han skulle köpa en tavla som kunde stiga i pris. Dessutom hade jag tänkt fortsätta med att säga att jag ville träffa den polske konstnären en gång till och kanske köpa fler tavlor.
I växeln sa man att Herbert befann sig på tjänsteresa och väntades tillbaka tidigast om en vecka. Den enda möjligheten för mig att komma i kontakt med honom är mobilnumret jag fått, men mobilen svarar att abonnenten inte kan nås.
Jag tog bussen ut till Via Quaglia, det var Herberts adress. En bit nedåt gatan fanns ett trottoarkafé och där satte jag mig, beställde in en kaffe och väntade på att Herbert skulle dyka upp.
Det var en tyst och sluten gata. Ensamma människor passerade genom en atmosfär hämtad från en tavla av Edward Hopper. Stenhus i fyra eller fem våningar med porttelefoner, murar med krossat glas på krönet och elektroniskt övervakade grindar. Tyst och ödsligt. Enstaka bilar. Alla var antagligen på arbetet. En buss passerade en gång i halvtimmen. Jag läste om terrorbomberna i Madrid i The Guardian och The Independent. Drack en läsk, tog bussen in till stan.

2004-03-11T12:32:00.000+01:00

’Han är inte hemma,’ sa kvinnan.
’Jag åker tillbaka ikväll och jag vill bara diskutera ett par tider med honom,’ sa jag.
’Han är ute i Parco Finocchio med vår son,’ sa kvinnan.
När Vito Aiello fick syn på mig ryckte han till som om han ville resa sig från parksoffan och springa iväg.
’Jag vill inte ha bråk. Jag är här med min pojke,’ sa han och pekade bort mot en pojke som cyklade på en trehjuling. ’Jag gjorde bara ett jobb, jag är skådespelare, jag gjorde bara ett jobb.’
’Jag förstår,’ sa jag och satte mig bredvid honom.
’Jag behövde pengarna. Det är inte lätt att få jobb. Jag har fru och barn.’
’Jag förstår,’ upprepade jag.
’Vad vill du mig?’
’Vem anställde dig?’
’Jag träffade ingen, det var en telefonkontakt. Jag fick instruktioner, nycklar och allting. Han sa att det var en dokusåpa och att det fanns kameror överallt i lägenheten.’
’Och du kontrollerade givetvis att det fanns kameror i lägenheten så att du kunde vara säker på att det var en dokusåpa?’
’Jag behövde pengarna, vi hade inte till hyran den månaden.’
’Tänkte du på att tavlan kunde vara stulen?’
’Stulen? Var den stulen?’
Vito Aiello var rädd, jag såg att han svettades.
’Snälla, lämna mig ifred. Ni som utlänning vet inte hur det är i Italien. Det är farligt om man gör fel här. Lämna mig ifred. Jag är bara skådespelare.’
’Papa!’ ropade den lilla pojken som kört omkull med sin cykel.
’Kurwa,’ stönade Vito Aiello och rusade väg för att lyfta upp den lille pojken som började gråta.

2004-03-10T21:40:00.000+01:00

Jag hittade efter viss möda Via Ammucchiata och huset där jag i december träffade den polske konstnären tillsammans med Herbert. Jag letade i namnlistan nere i porten, men det fanns ingen med det namnet. Lyckligtvis dök det upp en ung kvinna som bodde i huset och talade engelska. Jo, på andra våningen hade det bott en kille som antagligen hade flyttat, han hade bott i en lägenhet som ägdes av en person som hette Francesco Merlis som drev cykelaffären nere vid torget.
Francesco Merlis talade inte engelska, det var hans yngre son som översatte. Jo, det gick utmärkt att hyra lägenheten, men inte just nu eftersom den var uthyrd till en person vid namn Antonio Bernabel. Jo, han hade betalat hyran för sex månader, alltså från och med november till och med april, sen kunde jag få hyra lägenheten. Någon med polskt namn, undrade jag. Polskt, absolut inte, utbrast Francesco Merlis med emfas, han skulle aldrig hyra ut till en östeuropé, såna litade han inte på. Ville jag titta på lägenheten? Antonio Bernabel hade inte vart där på månader och han var nog inte där idag heller.
Cykelhandlarens son följde mig till lägenheten. Jag kunde bara konstatera att det var där den polske konstnären bott.
’Han är inte här,’ sa pojken.
’Jag ser det.'
Jag strök med fingret i dammet på diskbänken. Här hade det inte vistats någon människa på lång tid.
’Han har den bara för att knulla med älskarinnan,’ sa pojken och flinade.
’Hur vet du det?’
’Jag har sett honom på TV. Han är filmstjärna.’
Pojken berättade att den man som hyrde lägenheten var en figur i en TV-reklam om en läskedryck som hette Frutti Ocean.
’Går den kvar i TV?’ frågade jag.
Pojken nickade: ’Den smakar bra.’
Jag gick tillbaka till hotellet, satte på TV:n och började zappa efter reklamen för läskedrycken Frutti Ocean. Jag fick nästan omedelbart se reklamen. Den polske konstnären satt i en solstol bredvid en pool med blått vatten. Han hade kortbyxor och en skjorta med skrikigt mönster. En flicka bar fram en bricka med en grön flaska. Det var läskedrycken Frutti Ocean.
Leo hjälpte mig med resten. Han sa att det var en underlig fråga att komma från mig och undrade om jag tänkte byta bransch, men att den som kunde svara på hur man letade skådisar för reklamfilm i Rom var en man som kallades Jack. Jag ringde Jack, sa att jag fått hans namn av Leo och att jag sett en kille i reklamfilm för Frutti Ocean och undrade hur man kom i kontakt med honom.
’Är det en italiensk produktion så är det inga problem,’ sa Jack.
’Jag vet att han bor här i Rom.'
’Vänta,’ sa Jack och jag hörde att han ropade efter någon och så kom han tillbaka till telefonen och gav mig namnet till det företag som gjort filmen.
Det var sent på eftermiddagen när jag klev in på filmbolaget med det ödmjuka namnet Cinecitta 2004 och möttes av den obligatoriska kvinnliga receptionisten som forslade mig vidare till en orakad stropp vid namn Enrico. Jo, han visste mycket väl vem det var, men alla såna kontakter måste gå genom en agent, det var så det fungerade i Italien och han ville inte hamna i bråk med den inflytelserika agentfirman.
Då la jag upp några €-sedlar på bordet. Enrico stirrade på mig och suckade. Jag la upp ytterligare en sedel och då sa Enrico att han hette Vito Aiello, fast egentligen hette han Wytold eftersom hans mamma var polska.
’Adress?’
’Det också,’ sa den girige Enrico och gav mig adressen Avenida Maria Grilletto efter att ha fått ytterligare en sedel.

2004-03-09T07:20:00.000+01:00

’Jag har ett möte här i Rom,’ sa jag till hustrun i telefonen.
’Du blir mer och mer europeisk.’
’Tur att man inte är polack och måste ansöka om arbetstillstånd.’
’Äsch, det fick Polen för att de bråkade i december.’
’Var det inte rörligheten som var det fina med The Eurostate?’
’Nu tycker jag inte att vi ska gräva ned oss i teknikaliteter. Du firade väl kvinnodagen igår?’
’Självklart.’
’Vi kvinnor måste hålla ihop mot de patriarkala strategierna.’
’Jovisst.’
’Hur går det med städerskan när du inte är hemma på fredag? Du vet att det är storstädning?’
’Det glömde jag,’ sa jag och tänkte på brödet från konditoriet som städerskan alltid fick när det var storstädning.
’Då ringer jag Maria och ber henne köpa bröd. Hon är ju en sån pärla,’ sa hustrun.
'Du vet att städerskan är laglig numera. Det är en dom i Göteborg som gör att vi inte behöver hålla det hemligt längre.'
'Jag vet det. Alla här nere blev så glada när vi hörde det. Utvecklingen går framåt, kära du.'

2004-03-09T07:05:00.000+01:00

När jag vaknade greps av jag av panik vid tanken på att kanske ha stöldgods här hemma. Jag virade in den Munch-inspirerade tavlan i tjockt omslagspapper, placerade en kopia av Pierre Schaffers brev i paketet och la det högst uppe i ett skåp i serveringsgången.
Ett tag hade jag vissa tankar på att köra ut tavlan till mor och lagra den på hennes vind, men det skulle antagligen ha slutat med att hon lyckades klämma ur mig varför jag gjorde så.
Jag måste reda ut det här.
Jag reser till Rom idag.

2004-03-08T19:34:00.000+01:00

Brevet var från Pierre Schaffer och handlade om den unge polske konstnären jag träffade i Rom i december. Han berättade att han varit på en utställning i Madrid, där träffade han den gallerist som arbetat för den polske konstnären. Pierre Schaffer skrev att den unge mannen inte längre var i livet utan avled i augusti förra året. Den gallerist han talade med hade ställt samman en utställning av hans osålda produktion som skulle visades i Barcelona i november, detta enligt beslut från änkan som var i desperat behov av pengar.
Problemet var bara att det blev inbrott i den lokal där konstverken förvarades och en del tavlor och konstobjekt stals.
Pierre Schaffer ville bara informera mig om detta, han var helt säker på att den tavla jag köpt inte tillhörde de stulna, men att jag i fortsättningen borde vara på min vakt om jag blev erbjuden att köpa konstverk av samma konstnär.
Uppgiften om att den polske konstnären avled i augusti förra året var understruket med ett kraftigt streck. Jag förstod varför Pierre Schaffer hade gjort så. Herbert och jag hade ju träffat honom i december då jag var i Rom.
Brevet ligger här på bordet framför mig. Telefonen står till höger. Bör jag ringa Herbert och ställa de frågor jag tycker han bör svara på?

2004-03-08T14:23:00.000+01:00

Jag gick på gymmet tidigt idag. Forsgrenska är ju inte öppet måndagsmorgnar så jag gick till Eriksdalsbadet. Till min förvåning var Leo där.
’Inte visste jag att du blivit morgonmänniska,’ sa jag när han stånkade med skivstången.
’Det är ju åttonde mars,’ stånkade han och sa inget mer. Förklaringen kom när vi tog en kaffe och en mineralvatten i kaféet efteråt. ’Det är ju internationella kvinnodagen.’
Jag måste ha tittat förvånat på honom och han fortsatte:
’Varenda krog på Söder fylls av damer som är ute med väninnorna och har kul och dricker vin och pratar killar. Det är bara att ställa sig i baren och vänta tills de kommer och stöter på en, det är ju deras kväll och de är rätt kaxiga. Man går aldrig tomhänt hem den åttonde mars.’
Leo frustade och såg förväntansfull ut och strök sig över sina svullna biceps.

2004-03-08T06:32:00.000+01:00

När jag igår kväll satt i bilen på Södertäljevägen in mot staden så ringde Tom. Han darrade på rösten när han sa att han och Lisa skulle gå skilda vägar. Så blev han tyst. Jag vet inte vad tystnade betydde, men jag skyndade mig att säga att det var självklart att han skulle få bo hos mig.
Jag tänkte att vi bor ju rymligt, dotterns rum används inte och vi skulle båda två kunna bo här utan att störa den andre.
Tom kom med en väska, han slängde bilnycklarna på hallbordet och svor över att det var så svårt att hitta parkeringsplatser på Söder. Jag såg på honom att han behövde lugna ned sig så jag öppnade ett par öl, ställde fram Vikabröd, smör, inlagd sill och kall potatis. Till det drack vi öl och ett par snapsar. Det är rejäl föda för män vissa stunder i livet. Då passar inte sallad, inte avokado med räkor och korslagda dillkvistar, ingen staffage ska omgärda det väsentliga.
Vi satt i köket och pratade. Lisa och han hade grälat om en struntsak och plötsligt skrek Lisa att han kunde flytta. Det var hennes lägenhet, skrek hon. Då packade Tom sin väska, tog bilnycklarna och gick. Först tänkte han ta in på hotell, men ändrade sig och ringde mig.
’Hon har träffat en annan. Jag är säker på det. Fast det skiter jag i,’ sa Tom.
’Vad ska du göra nu?’
’Jag tänkte bogsera på båten till Strandvägen och bo där, men just nu finns ingen plats och dessutom blir det kallt,’ sa Tom. ’Fast om ett par veckor är det fixat.’

2004-03-07T18:00:00.000+01:00

Señora Gloria Bertrand levde i en omåttligt övermöblerad och mörk lägenhet. Tunga gardiner, klumpiga möbler med sammetstoppning, trasiga mattor från IKEA, resebyråaffischer om Argentina och svartvita foton av för mig okända sångare eller musiker.
I hallen en manshög stapel gamla dagstidningar. Det knastrade av grus under mina steg när jag klev in i hallen. På köksgolvet två tomma bag in box lådor vin, ett berg av porslin och odiskade glas i diskhon, en fet katt strök sig längs mina ben och jamade hjärtskärande.
Gloria Bertrand lyfte upp den feta katten som omedelbart la sig till rätta i hennes knä och somnade. I det trånga vardagsrummet stod en gammaldags grammofon, på ett bord en bunt vinylskivor i tummade fodral, bredvid grammofonen ytterligare en bag in box med vin och ett halvt urdrucket vinglas på fot.
Filomena Fernandez, ja, Gloria Bertrand kände Filomena mycket väl. En flicka från god bakgrund, hon hade bott ett par veckor i lägenheten när hon kom till Sverige från Spanien, hon hade varit så snäll och städat åt henne och till och med tvättat gardinerna. Nej, hon hade inte hört av henne på lång tid, hon förstod så väl att jag ville tala med henne, Filomena var en vacker kvinna och ogift var hon också, den kärleken, ja, ja, den kärleken. Nej, hon visste inte om Mena hade flyttat till Paris och hon kände inte heller några av Menas vänner i Paris.
Jag gav Gloria Bertrand mitt visitkort och sa att jag vore mycket tacksam om hon kunde ringa bara hon hörde det allra minsta om Mena.
Señora Bertrand tog i hand och fnittrade lyckligt när jag kysste henne på handen.

2004-03-07T12:46:00.000+01:00

’Vad skrev du när du var uppe i morse och satt vid köksbordet?’ sa Desdemona när vi åt en sen frukost.
’Jag får idéer till jobbet och skriver ned dem.’
’Äh, det såg jag att du inte alls skriver.’
’Har du tjuvtittat?’
’Klart jag har. Du kunde ju vara skvallerjournalist. Vad skriver du?’
’Om min tid för att förstå den.’
’Vem ska läsa det?’
’Jag vet inte. De flesta har redan förbländats av ljuset från fyrverkerierna. De ser inte skillnaden mellan eliten och de maktlösa, de ser på underhållningsprogram på TV och tror att det är verklighet. De talar inte om överklass och underklass, de använder ryggmärgsreflexer för att förstå verkligheten. Det är en generation som låter sig ätas och kallar det för frihet.’
’Skriv en pjäs åt mig.’
’Du är redan med i den.’
’Du låter som ett av mina ex. Han skrev böcker och musik.’
’Du menar en sån där gitarrknäppare som gör känslopjunk och frihetsbabbel av allting.’
’Är du rädd för känslor?’
’Du frågar fel. Du ska fråga: vad betyder det du ser framför dig och vem tjänar på det.’
’Är det säkert att du inte är en genmodifierad tonåring?’
’Jag blir aldrig äldre än femton och det är jag stolt över.
När vi ätit färdigt sa Desdemona:
’Nu får du gå. Jag vill vara ensam.’

2004-03-07T08:17:00.000+01:00

Julietta hade inflyttningsfest på lördagskvällen. Nu hade hon äntligen fått lägenheten som hon ville ha den, möblerat så att den inte liknande någon annan lägenhet här på South of Folkungagatan och dessutom varit i London tillsammans med Agnes Nykvist och köpt kläder för att vara säker på att hon var den mest originellt klädda på festen.
Ja, det var ju inte en fest dit man går iförd grå hajskinnskostym eller ämbetsuniform. Det var en typisk kväll för min senapsbruna manchesterkavaj med svarta jeans och ett knippe kondomer i innerfickan.
I vilket fall som helst hämtade jag Agnes Nykvist i nästa port. Hon bjöd på en skvätt Black Russian innan vi travade iväg de få kvarteren bort till Julietta.
Jag hälsade henne med kyss på kind, och hon presenterade mig för sin numera stora kärlek Gaffa. Han är filmtekniker och har axellångt hår, skinnväst med Hultsfred i röd text på ryggen och en kula piercad i tungan.
Lägenheten var smockfull av Juliettas bekanta, det vill säga våra gemensamma bekanta och alla de där människorna utgör den lilla film- och teatervärlden i detta norröna lilla land. Alla känner alla, en del talar man illa om, andra prisar man. I den här lilla Knutbysekten är de manliga regissörerna som feodalherrar med en odisputabel jus prima noctis över den flock unga mjälla skådespelerskor som släpps ut på marknaden varje år. De manliga skådespelarna får förse sig när regissörerna plockat russinen ur kakan. Ve den potente skådis som inte förstått tågordningen, han bör se sig om efter en annan yrkeskarriär.
Festen blev lika trevligt kaotisk som den hemma hos Agnes, vinet skvimpade, kläderna låg som rullstensåsar på hallgolvet, hämtmaten var asiatisk, vinpaketen försvann i snabb takt och Miles Davis melodislingade tills det var dags för Creedence och Bruce Springsteen.
Jag pratade länge med en tunn kvinna, hon var mycket kortare än jag, försvann ofta ut på balkongen för att röka och hade ett fascinerande snabbt sätt att röra sig. Hennes namn var Desdemona och vi dansade, hon klämde sig mot mig och jag tänkte att Mena har försvunnit och Astrid, tja, med Astrid blir det ingenting..
När jag klev in i lägenheten på Hornsgatan såg jag stora filmaffischer med Desdemonas ansikte. Jag mindes att jag sett en film med en scen där hon var naken. Det var den filmen som katapultade ut henne på en internationell karriär ett tag och fick kvällstidningarna att skriva om hennes kärleksaffärer med popmusiker och filmstjärnor.
Jag tänkte att hon kanske trodde att jag var i branschen, men det sa hon att hon visste att jag inte var. Jag gav bara henne en känsla av trygghet, sa hon som uppenbarligen var en dålig människokännare.

2004-03-06T17:06:00.000+01:00

För att komma till Skärholmens centrum gick jag från T-banan och över ett torg där orakade män sålde grönsaker och frukt mycket billigare än vad jag betalar i mina kvarter på Söder.
Inne i huset fanns en galleria där gågatorna var överbyggda med glastak, stengolven blanka och butikskassorna datoriserade hos H&M och Intersport och Pressbyrån.
En trappa ned ruvade Zuqhen i källardunklet. Där luktade det damm, rå betong och stekos från hamburgerbaren. Takhöjden var låg, golvet gick i vågor och nakna lysrör rullade ut en blekvit källardimma över gångarna som slingrade mellan bord och bodar byggda av spånplattor och masonitskivor. Här fanns frisörer, urmakare, gravörer, resebyråer, instrumentreparatörer, skräddare, skomakare, penningväxlare, valutaförmedlare, försäljare av leksaker, möbler, skivor, böcker, husgeråd, använda kläder, skor, persiska mattor, kristallkronor, hemelektronik, datorer, förstärkare, mixerbord, serietidningar, nyckelringar, bondfångare, storljugare, bedragare, piratkopierad musik, piratkopierade filmer och allt det andra som transponerats för att sippra ned till zuqhens dunkel från de ljusa tempelhallarna en trappa upp. Här fanns till och med en man som erbjöd sina tjänster som brevskrivare för analfabeter som ville komma i kontakt med släktingar i det gamla landet.
Jag strövade omkring en stund, lyssnade till arabisk pop, latinamerikansk pop, libanesisk pop och drack en kopp kaffe, men Ronaldo dök inte upp. Då gick jag till urmakaren och frågade vad ett batteribyte skulle kosta. Det var mycket billigare än att byta hos urmakaren på Folkungagatan. Jag satte mig medan urmakaren skruvade isär klockan. Han vände och vred den mot ljuset.
’Fin klocka,’ sa haJag sa att jag letade efter en kille som hette Ronaldo och beskrev hans utseende.
’Fråga hos Hadji,’ sa urmakaren och pekade bort mot resebyrån.
Jag fick vänta en stund på Hadji. Under tiden lyssnade jag på en man som på arabiska beställde en resa till, om jag förstod det rätt, Pakistan. På väggen i resebyrån hängde en tavla med Koranen till vänster, gudens namn på arabisk text till höger och i mitten en klocka med arabiska siffror.
Hadji var en skäggig man i sextioårsåldern, han såg ut som han var från Pakistan. Han bar virkad vit islamisk mössa och grå kostym med vit skjorta utan slips. Han sa att han mycket väl visste vem Ronaldo var och att han just nu satt på kaféet bredvid Munirs Livs.
’Munirs livs?’ sa jag.
’En affär som har allt utom gris. Du vet.’
Jag gick upp i ljuset från skuggorna i zuqhen, passerade genom de ljushyllta konsumtionshallarna designade av högskoleutbildade marknadsförare och över torget där den kyliga vinden rev och slet i grönsaksförsäljarnas plastskynken.
’Man kan inte lita på kvinnor, amigo,’ sa Ronaldo filosofiskt.
’Hon måste ju bo någonstans.’
Ronaldo nickade: ’Bueno, du ska höra med señora Bertrand, alla argentinare känner henne.’
’Är det hon som dricker mycket vin och lyssnar på Carlos Gardel och Astor Piazolla?’
’Si, prova senare, hon sover länge på dagarna.’

2004-03-06T08:44:00.000+01:00

Tung i huvudet och började därför dagen med ägg och bacon, en halv liter mjölk och kaffe med rostat bröd. Ringde dottern och hörde hur det hade gått att flytta tillbaka till Paris. Hon kvittrade glatt att hon blivit erbjuden ett vikariat till sommaren i Bruxelles. Det verkar som om det ordnar sig för henne. Svågerpolitiken och personallianserna är det smörjmedel som får hjulen att rulla i klerkernas värld; den nya klassen breder ut sig som mossa i en misskött gräsmatta.
Ringde också hustrun som även hon kvittrade glatt.
’Tycker du inte att det blir roligt att jobba här?’
’Jag ser fram mot det.’
’Du ska se att du kommer att ändra uppfattningen om arbetet här när du väl blivit hemmastadd.’
’Vi får väl se.’
’Jag tror det blir bra för dig. En person med din begåvning och arbetskapacitet ska inte hålla på med sån där trivia som du håller på med nu. Vet du av att jag är riktigt stolt över dig nu.’

2004-03-05T22:49:00.000+01:00

Jag pratade idag med vår ordinarie städerska när hon kom för att fredagsstäda, men hon visste ingenting om Mena. Jag ringde till kvinnan som ordnade städerskan och hon sa att hon skaffar personal genom rekommendation, men den person som rekommenderade Mena åkte i december på semester till Chile och hon visste inte när hon skulle komma tillbaka. Visste hon vilken adress den personen bodde på? Ja, sa kvinnan, men jag lämnar aldrig ut våra anställdas adresser. Tack, sa jag, och tog bilen till företagets kontor.
Den kvinna jag talat med i telefonen med var klädd i jeansjacka och hade håret stramt åtdraget i en knallhård boll i nacken. Jag sa att det var jag som hade frågat efter en adress i telefonen och la upp hundra kronor på bordet. Kvinnan stirrade tyst på mig. Jag la upp ytterligare en hundralapp, då reste hon sig och drog ut en pärm, klottrade ned adressen och snappade åt sig pengarna innan hon gav mig den gula post it-lappen.
Adressuppgiften ledde till ett hyreshus på Äspholmsvägen i Skärholmen. Dörren öppnades av en tonårsflicka, bakom henne i hallen flockades tre minderåriga barn. Barnen glodde på mig som om det hade varit i Afrika och jag kommit till hydda i en by omgiven av en pallisad av spretigt ris, höns som pickade i dammet och en mager get bunden vid en pinne som slagits ned i den förtorkade jorden. Från lägenheten vällde en sky av matos. En TV vrålade ett spanskspråkigt frågeprogram. Flickan talade bra svenska och ropade inåt lägenheten. Fyra kvinnor och en gammal man samlades vid dörren. De betraktade mig under tystnad. I deras ansikten såg jag vaksamhet inför någon de uppfattade som representant för en makt de upplevde men inte förstod.
Den jag skulle tala med var en mager kvinna med smala ögon. Hon mönstrade mig uppifrån och ned. De två minsta barnen klängde längs hennes ben. Ett av barnen petade på mig med sitt bräckliga pekfinger.
’Jag vet inte,’ sa kvinnan med de smala ögonen.
Människorna bakom henne sa ingenting. De bara såg på mig.
’På städfirman sa de att hon bodde här.’
’Hon har flyttat.’
’Vart?’ frågade jag och kvinnan ryckte på axlarna. Jag fortsatte: ’Jag kommer inte från polisen eller det sociala eller något sådant. Jag är vän till Filomena Fernandez. Hon har försvunnit och jag vill bara ta reda på om det hänt henne något. Jag är orolig. Vill du ha pengar för att säga vad du vet så kan du få det.’
Kvinnan skakade på huvudet och stängde oändligt sakta dörren.
Jag åkte omedelbart hem och knäppte igång datorn. Jag började med telefonkatalogen. Namnet fanns inte. Jag letade också efter idioten Ronaldo som jag träffat hemma hos Mena och hittade hans adress. Sen övergick jag till de register jag har tillgång till. I stockholmsområdet fanns två personer med samma spanskspråkiga namn som den person som rekommenderade Mena till städfirman.
Den första adressen låg på Byälvsvägen i Bagarmossen. Den som öppnade dörren var en ung och vältränad man klädd i svart t-shirt och svarta jeans. Han hade en klocka med groteskt överdimensionerad boett och kring halsen en tjock guldkedja. Den unge mannen stirrade tigande på mig. Hans ansikte var orörligt. I hallen hängde en affisch med Che Guevara.
’Nej,’ sa den unge mannen.
’ Jag är orolig för henne. Hon kanske har blivit utsatt för ett brott.’
’Varför?’ Den unge mannens ansikte var som hugget i sten.
’Det kan vara så.’
’Varför?’
’Alltså, jag vill bara ha tag på henne.’
Då stängde han dörren utan ett ord.
Den andra adressen var Gillestigen i Bredäng. På alla flerfamiljshus hängde runda parabolskivor som väldiga Musse Pigg-öron. En kvinna öppnade dörren, två barn stod bakom henne och betraktade mig. Trots att det fanns ett spanskt namn på dörren så var ljudet som kom från TV:n arabisk musik. En bonad på väggen i hallen föreställde en moské. Kvinnan log hela tiden medan jag pratade och skakade på huvudet. Hon betraktade mig med vaksamma ögon.
När jag gick därifrån hade jag en obehaglig känsla av att hon inte förstod vad jag hade sagt.
Den sista personen jag besökte var idioten Ronaldo på Fjärdholmsgränd i Vårberg. Det var han som bodde ihop med den Louisa som Mena hade kallat sin vän. Det var inte Louisa som öppnade utan en annan kvinna som talade bra svenska. Nej, Ronaldo var inte hemma, han var ute i affärer. Men jag kunde träffa honom imorgon på Zuqhen

2004-03-04T21:54:00.000+01:00

Under eftermiddagen ringde jag Toms svåger, det är han som arbetar på det företag som äger representationsvåningen Mena sköter. Han sa att hon kom till kontoret för en vecka sen, räckte över nycklarna och sa att hon måste sluta och hoppades att hon inte ställde till några problem med att sluta så hastigt.
’Sa hon vart hon skulle flytta?’ frågade jag fånigt.
’Nej, och jag frågade inte,’ sa Toms svåger avmätt.
Senare på efterniddagen tog jag bilen och åkte ut till huset ute i Vallentuna, men det var tomt och tillbommat. Jag visste att sommarstugans ägare bodde i Gamle Enskede, det hade jag kontrollerat tidigare under dagen. Det visade sig vara ett älde par som bjöd in mig huset. De bjöd på kokkaffe och nybakade kanelbullar. En grå katt låg på kylskåpet och sov. Utanför köksfönstret stod en skottkärra med trädgårdsredskapen redan framlagda inför vårens ankomst. Väggkalendern var från Vivo i Skanstull. En gammal radio med ett chassi av brunt trä stod på ett mindre bord vid det andra fönstret. På golvet en plastmatta. Klockan mätte ut tiden.
Vad var det för liv de hade levt? Kunde det verkligen vara så att de hade sett livets mening i att räfsa löv i trädgården, skörda äpplen på hösten, dricka kaffe vid Rapport och ge barnbarnen presenter? Vad var det här för människor? Vågade de inte ställa de stora frågorna? Var detta Filemon och Baucius i Gamla Enskede?
Bespara mig o Universums Tomhet från att leva ett liv som det här, tänkte jag och tog en bulle från fatet.
Det gamla paret sa att den latinamerikanska hyresgästen sagt upp kontraktet för länge sen. Ville jag kanske hyra huset, de var för gamla för att orka med och sälja det skulle de inte göra för huset skulle barnen ärva. Nej, nej, sa jag, och undrade om de hade någon adress där jag kanske kunde lokalisera Mena. Det gamla paret tittade på varann. Var jag från polisen? Nej. Var jag kanske från skattemyndigheterna? Nej, nej. Skönt, sa paret, man måste ju betala skatt om hyressumman överstiger ett visst belopp. Varför frågade jag då. Var jag förtjust i henne? Kanske det, sa jag och kände att jag rodnade.
Jag kan inte släppa tanken på Mena.
Just nu lyssnar jag på Beethovens stora pianosonater – Månskenssonaten, Appasionatan och Pathétiquen. En del räknar in den som kallas Les Adieux, men det tycker inte jag. Till Beethoven går det alltid bra att tänka.

2004-03-04T07:46:00.000+01:00

Tidig morgon. Trafiken mullrar igång. Morgontidningarna har ännu inte kommit.
Ibland har jag en känsla av att detta skrivande har blivit min verklighets bordell. När förvirringen inför människans villkor i detta livet blir alltför tung är det alltid hit jag kan gå. Här letar jag upp en väl använd och redan kalfatrad fråga som jag mot betalning i form av en smula intellektuellt arbete kan använda för att lätta på trycket. Jag tar en tanke, en iakttagelse, en känsla och likt en fantasifull paleontolog konstruerar jag en gigantisk varelse utifrån en benskärva.
Om jag inte skriver känner jag mig inte som en hel människa.
För vad är det allt detta egentligen gör ut på? Jag såg det igår. En ung, gravid kvinna med magen som spände under jackan så att blixtlåset spruckit sönder som en fröskida som öppnar sig för livet. Och då tänkte jag att det som till sist återstår när allt lagts åt sidan är fortplantningen, födandet och den fysiska kroppens upplösande och återförening med det kosmiska kretsloppet av atomer. Intet mer.

2004-03-03T22:53:00.000+01:00

När vi spelade schack sa Tom:
’Rickard har varit i Kina. Han säger att det är en ekonomisk jätte som kommer att skaka om världsekonomin.’
’Se där, en socialistisk stat som du talar väl om.’
’Det är väl ingen socialism där.’
’Det var på 1600-talet det tippade över och Europas blev världsledande. Nu tippar det över igen.’
’Han sa att kineserna skriver på tangentbord med västeuropeisk text och så förvandlas orden till kinesisk text. På sikt betyder det slutet för deras skriftspråk. Varför ska företagarna lära sig 20 000 tecken i stället för våra 29.’
’Det där dokumentet jag gav dig, har du visat det för någon annan?’ sa jag och flyttade en pjäs utan att tänka mig för.
’Japp,’ sa Tom och flyttade damen som ett sabelhugg genom mitt försvar, ’det har jag skickat runt till några jaktkamrater. Jag sände det med vanlig post för att undvika trassel. Nu står du i schack.’
’Blir det någon jakt igen?’
’Det tror jag. Schack igen.’
’Åk inte. Det kan vara farligt.’
’Det är bara vildsvinen det är farligt för. Nu är du matt. Ett noll till mig.’

2004-03-03T07:40:00.000+01:00

Igår hade jag svårt för att somna och därför satt jag en stund och tittade på ett Tv-program om historia. Det handlade om en utgrävning i Grekland utfört av ett gäng arkeologer som kom från våra vänner på andra sidan Atlanten.
De här forskarna klampade precis som om det var den naturligaste sak i världen omkring i det antika europeiska arvet. De mätte, fotograferade, grävde, skickade prover hem till sina universitet, analyserade och formulerade slutsatser.
Vad hade dessa människor där att göra? Jag kunde inte låta bli att reagera över hur självklart dessa människor tyckte det var att de kunde sätta spaden i den europeiska jorden? Kunde man verkligen vara säker på att de inte också i hemlighet sysslade med att analysera jordmånen inför nästa militära invasion?
Det är nämligen den frågan man bör ställa sig.
Eller så ska man fråga sig: Vad skulle våra vänner säga om europeiska arkeologer stövlade omkring på för dem historisk mark och satte skoveln i deras jord, skrävlade om att de löste världshistoriska problem, skickade fynden för analys till europeiska laboratorier och lät ett filmteam göra en halv timmes underhållning av alltsammans?
Förmodligen skulle traktens hamburgerfeta befolkning komma rusande med blodfläckade baseballsträn för att slå ihjäl inkräktarna precis som deras fäder gjorde vid den senaste lynchningen.

2004-03-02T23:01:00.000+01:00

Efter gymmet tog jag och Leo en öl på Oliver Twist på Repslagargatan. Det var fullt av folk som fortsatte dricka after-work trots att de nått det stadiet då de borde gå hem och sova.
’Har du sett de där killarna som duschar med byxorna på och sen har de på sig byxorna i bastun? Tvättar de lortgrisarna ballen när de kommer hem?’
’Skulle tro det.’
’Det är bara invandrare som inte vågar ta av byxorna i bastun.’
’Inte alla.’
’Men dom som gör det är invandrare.’
’En del småpojkar med första luddet på pitten också.’
’Muslimer från kulturellt efterblivna miljöer tror jag. Man ser ju att de är omskurna när de klär om sig.’
’Jaså, du tjuvtittar! Är du äntligen på väg ut ur garderoben?’
’Ser du killen som sitter där i baren? Det är Tommy Blom.’
’Vem är det?’
’Han var sångare i popgruppen Tages.’
’Han ser slirig ut.’
’Brukar sitta på Big Ben med killen med det italienska namnet som har herrekiperingen hörnet Nytorgsgatan och Folkungagatan. Jag brukar lyssna på honom på radio Vinyl. Du vet gamla rockklassiker.’
’En dag när jag kom upp ur tunnelbanan vid Medborgarplatsen stod det en kille med gul basker och vit kjol utanför katolska kyrkan och och vinkade åt folk. Det var påven.’
’Du skojar.’
’Han var här 1989.’
’En gång såg jag på Folkungagatan på samma dag Percy Barnevik, Antonia Axelson Johnson, Per Ahlmark, Anna Lindh, Johan Ulveson och Stellan Skarsgård.’
’Vad du kan.’
’Hör till yrket, man måste ha pejl på tillvaron.’
’Hur är det med pejlen på dating-chatten?’
’Man är som en hungrig gädda i en mörthink,’ blinkade Leo. ’Om du är arier med ordnad ekonomi och byter kalsonger varje dag så är du top of the pops. ’
’Och sen blir det tjafs och de ska flytta ihop och gifta sig.’
’Abu, vi snackar inte om obesprutade killingar i kyrkokören, det är en tsunami av brunstiga sharmutas som alla vill ha ett stick i pälsen.’

2004-03-02T11:51:00.000+01:00

Jag sitter på kontoret och skriver orden: Vi lever i de politiska attentatens tid.
Just nu hör jag att bomber exploderat i Karbala och Baghdad under den högtid då alla shiiter ska högtidlighålla martyrerna Ali och Hussein. Hundrafemtio människor dödade, otaliga lemlästade.
Ansvaret ligger helt hos våra vänner och deras allierade som med sin invasion gjort att de politiska vettvillingarna fått god jordmån för sitt budskap.
Naturligtvis kommer de att slå ifrån sig och säga att det var värre under diktatorn, vi vill demokrati och frihet, detta är ett verk av fanatiker. Tro oss, kommer de att ropa och utgå från att människor tror dem eftersom de en gång lyckades med tricket att få folk att tro att det var de som räddade Europa från nazismen.
Men det kommer inte att sluta här. Snart trycker våra vänner ned käppen ännu djupare i myrstacken och vispar runt. Vrålen, hatet, sorgen och smärtan kommer att spridas över Iraks gränser och när kaoset infekterat hela västra Asien kommer våra vänner att stå i FN och med statsmannaaktig stämma säga: Detta hotar världsfreden. Nu måste alla hjälpa till.
Så är vi då äntligen där för att proklamera det kristenhetens krig som kommer att kasta ut The Eurostates unga för att slåss sida vid sida med våra vänners soldater.

2004-03-01T21:20:00.000+01:00

Väskan har anlänt. Den bars hit av en kille som kom i taxi. Innan jag stängde den bärbara datorn i Paris la jag ett hårstrå på tangentbordet. Hårstrået fanns kvar när jag slog upp locket.
Jag har bläddrat genom posten, läst de tidningar som är värda att bli lästa och slagit upp en whisky. Visserligen är det bara måndag, men det får vara för den här gången. Jag har också sökt efter Mena men utan resultat.

2004-03-01T15:33:00.000+01:00

Planet landade strax efter tio och jag hann till sammanträdet. Min resväska har ännu inte kommit, beskedet från Arlanda är att den av misstag blev kvar i Paris levereras hem ikväll.
Jag utgår från att det är ett normalt misstag.
Kommittéarbetet bereder mig just nu inga problem. Ledamöterna har läst genom texten och godkänt den i en första omgång, det enda som bereder problem är deras eget vankelmod när det gäller analyserna och förslagstexterna. Jag trodde jag hade nått fram till formuleringar som kunde godkännas av samtliga, men dag blev det en diskussion om några enkla formuleringar som helt klart visar att ledamöterna inte är överens. Vad sjutton gör de egentligen på sina interna partiöverläggningar?

2004-02-29T22:29:00.000+01:00

Jag avbokade planet, mötte Joao på en bistro och förklarade situationen.
’Jag vill inte använda mitt kreditkort,’ sa jag.
’Du är min vän och vänner hjälper man,’ sa Joao och följde mig runt i affärerna tills vi hittade en dator av samma typ som den jag nu har.
I lägenheten stoppade jag ett nytt telefonkort i mobilen, loggade in mig på nätet, skapade ett nytt hotmailkonto och skickade iväg Herberts scannade dokument till det nya kontot. Jag raderade Herberts dokument från den gamla datorn, flyttade över de resterande filerna till ett par cd-skivor och förde över dem till den nya. Jag formaterade hårddisken några gånger på den gamla bärbara, la cd-skivorna i ett vadderat kuvert och adresserade dem till huset på Kastö. Där skulle Bengtsson vittja postlådan och lägga kuvertet på sin hatthylla tills någon av familjen kom ut och han skulle komma över med vinterns post.
När det var klart tog jag metron mot centrum. Jag bar den gamla datorn i plastpåse och stoppade paketet i en papperskorg när jag gick upp vid Concorde. Som vilken turist som helst flanerade jag längs Avenue des Champs-Elysees och satte mig på ett Internetkafé. Där skapade jag för säkerhets skull ytterligare ett hotmailkonto, flyttade Herberts dokument till det nya kontot, drack en juice och åt en smörgås.
Jag tillbringade några timmar på Louvren, tittade speciellt på Gericaults Medusas flotte och tog sen metron till Pigalle. Det var mörkt när jag gick in genom porten på Rue Condorcet och hälsade på madame Lakatos.

2004-02-29T06:35:00.000+01:00

Kanske det är som Maria säger. Det finns bara en möjlighet och det är dokumentet jag skaffade från Herbert. Visst, jag kan radera det ur mappen, men på säkerhetskursen jag lärde mig att även om man formaterar hårddisken hur många gånger som helst så kan den återställas och allt det som gjorts på en dator kan läsas.

2004-02-29T04:33:00.000+01:00

Jag vaknade mitt i natten, kastade mig ur sängen och stod naken på golvet beredd till försvar.
Men det var bara tystnad runt mig. Jag lyssnade mot ytterdörren. De var dödstyst i trappan. Det gurglade lätt i ett rör, någon granne gick på toaletten eller spolade vatten.
Vad är det som händer med mitt liv?
Jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd. Finns det någon där ute i mörkret som vill skada mig?
Just nu sitter jag i badrummet och skriver det här. Badrumsdörren går inåt och därför har jag baxat in ett skåp som ska förhindra ett första angrepp. På tvättmaskinen har jag lagt min mobil och en gammal morakniv jag hittade i en av kökslådorna.
Aldrig jag ger mig utan att kämpa mot.
Jag är rädd.
Handen darrar när jag för den mot tangentbordet.
Jag hör att det susar i rören. Annars är det tyst.
En silverfisk kryper över golvet. Jag vet att den äter skit och hudflagor som faller från våra kroppar. Jag ser den tydligt. En liten skit som kryper precis bredvid min nakna fot, jag skulle kunna döda bara genom att bara flytta på hälen.
Silverfisken är släkt med trilobiterna från kambrisk tid. Den lilla skiten där nere är en av de äldsta levande djurarterna som finns och den lilla varelsen kryper utan rädsla på golvet. Bara en rörelse med foten och jag dödar den.

2004-02-28T23:31:00.000+01:00

’Inbrotten är ingen slump,’ sa Maria när vi ätit färdigt. ’Det låter som CIA.’
’Tyst, Maria,’ sa Joao tvärt.
’Jag säger vad jag tänker vad du än anser,’ sa hon. ’De är efter dig för något.’
’Jag fattar det inte,’ sa jag. ’Varför skulle CIA vara efter mig?’
’Tänk efter,’ sa Maria och la sin hand på min. ’Du måste akta dig.’
’Äh, det är säkert bara en slump.’
’Två gånger. Det trotsar alla lagar om slump och sannolikhet.’
Jag tystnade.
’Vad tyckte du om ditt kommande jobb i Bruxelles?’
’När jag vistas där känner jag det som om jag betraktade finlemmade franska aristokrater vintern 1789. Eller vulgära ryska feodalknektar vid början av 1917. Alla lika övertygade om de gör det rätta. Snart kommer de att ropa att vi gjorde ju allt för folkets bästa när pöbeln slänger deras dokumentskåp ut genom fönstren som i Berlin eller Tirana eller Bukarest.’
’Tror du Europa blir som Latinamerika?’
’Ja, för deras managementprojekt styrs redan nu av ett avantgarde av energiskt arbetande, familjekära och laglydiga religiösa testuggare som vill ha ett samhälle likt våra vänners på andra sidan Atlanten. Pingstvänner, baptister, kristdemokrater, missionsförbundare, giriga fromlare och tungomålstalande kryptofacister med en andlighet där Jesus fungerar som cock-teaser precis som en porrskådis med världens största lem.’
’Vad ska du göra i Bruxelles?’
’Tjäna pengar, köpa konst och pissa i deras whisky när de skickar ut ungdomen i det kristenhetens krig som stundar.’
Till min förvåning utbringade Joao en skål för mig.
På kvällen när jag kom hem låg ett meddelande på hallgolvet. Det var en vädjan till alla grannar att ge ett bidrag till monsieur Lakatos som så modigt slagits med inbrottstjuven.
Jag ska givetvis bidra med ett par € imorgon innan jag tar flygbussen ut till CDG och åker hem.

2004-02-28T17:43:00.000+01:00

Efter maten igår och en whisky på rummet sov jag som en död. Jag städade färdigt dotterns lägenhet, packade ryggsäcken, hällde i mig ett glas vatten spetsat med creatine fuel och promenerade trots att det bara var någon grad varmt till ett bra gym i närheten av Gare de L’Est. Jag körde som en galning i två timmar, kroppen fullkomligt ropade efter endorfiner, och det kändes som slutkören ur Beethovens nia att sitta i bastun.
Tiden efter lunch hade jag bestämt mig för att tillbringa på Musée d’Orsay. Jag strövade omkring på museet ett par timmar och gick sen till cafeterian. Jag hamnade på ett bord bredvid en man vid namn Bill Thatcher. Han kom från Colorado och var på hemväg från Irak där ha tjänstgjort som militärläkare.
’Vem vinner?’ frågade jag.
’Det skiter jag i,’ sa Bill Thatcher. ’Jag är doktor och behandlar sjuka.’
Han berättade att han var lycklig över att kunna åka hem. För två år sen hade han skrivit på ett armékontrakt som gav honom möjligheten till en medicinsk specialistutbildning i utbyte mot att han arbetade som allmänläkare i armén under viss tid.
’Jag hade otur, de startade ett krig som jag måste vara med på. Vet du att de dårarna ville att jag skulle vara kvar i Irak längre än kontraktstiden, de började babbla om patriotism och Gud och började till och med antyda att jag var terrorist om jag inte stödde dem. Då blev jag riktigt förbannad och hotade med advokat. Kontrakt är kontrakt och ett kontrakt kan man lite på mer än en politiker. Tänk bara att jag sitter här i ett land som sagt nej till den där fuckin´ invasionen. Det är min första dag i frihet. Vive la France,’ skrattade han.

2004-02-27T22:20:00.000+01:00

Pierre Schaffer tog mot mig i sitt vackra hus på Rue de La Moule. Han kom mot mig som en grand signeur med öppna armar och brett leende. Överallt i hela huset fanns den mest fantastiska konst, jag antog att det mest dyrbara inte finns framme. Jag tänkte att om man ville köpa en Francis Bacon så var det nog Pierre Schaffer man skulle kontakta.
Hans fru var en strålande vacker och mycket yngre kvinna som jag till hennes stora glädje kysste på hand. De hade två små barn som var fullhängda av kepsar och tröjor med reklamloggor. Det är den sorts ideologiska indoktrinering våra vänner på andra sidan Atlanten utsätter ungdomen för, avsikten är att de ska konsumera, givetvis, men också att de ska betrakta våra vänners brutala politik som något som sker i mänsklighetens intresse.
’Ungarna ska ha några kompisar på besök så vi sätter oss i mitt lilla paraskenion,’ sa Pierre Schaffer och förde mig till ett mindre rum i anslutning till den stora salen.
Han tände en cigarr och lutade sig bakåt. Jag såg en svag skymt av besvikelse dra över hans ansikte när han förstod att avsikten med mitt besök inte var ett nytt köp. Men han var en god försäljare och behandlade mig med stor vänlighet.
’Jag fick kontanter från dig, Herbert gav mig dem tillsammans med en check han ställt ut och checken täckte den resterande summan. Han sa att han på det här sättet reglerade en skuld mellan er,’ sa Pierre Schaffer. ’Jag hoppas att jag inte ställt till något besvär för någon genom att acceptera betalningssättet.’
’Absolut inte,’ sa jag. ’Hur väl känner du Herbert?’
’Jag hade aldrig sett honom tidigare, men han hade ju inbjudningskort och då var det okey. Jag trodde ni kände varann väl.’
Jag berättade hur jag lärde känna Herbert och att vi förenats i vårt gemensamma intresse för konst. Jag nämnde också tavlan av den unge polacken jag köpte i Rom för 500 € i december och frågade om Pierre Schaffer hör talas om honom. Visst hade han det, det var ett av de där stjärnskotten från Östeuropa. Om jag hade en tavla av honom så hade jag god smak.
’Jag visste inte att han flyttat till Rom, jag trodde han bodde i London,’ sa Pierre Schaffer och tog mot en bricka med två espressokoppar som den vackra hustrun bar in.
Vi fortsatte småprata en stund och han sa att det fanns rykten som pekade mot att Terry Hancock fanns med i diskussionen kring Turner Price som ställs ut på Tate Gallery i London. Namnlistan kommer i maj.
’I så fall är det du som gjort en bra affär och jag en dålig,’ sa han och skrattade. ’Om du funderar på galleriverksamhet i Stockholm så glöm inte bort att jag finns.’
På vägen hem frös jag och blev jag fruktansvärd hungrig. Det var då jag insåg att inte ätit någonting sen jag stoppade i mig en smörgås på flyget igår. Jag dök in på en restaurang, där vräkte jag i mig en biff inbäddad i en tjock päls av sås och en stor skål med oljiga pommes frites. Det smakade makalöst.

2004-02-27T11:17:00.000+01:00

Jag har nu städat lägenheten och satt tillbaka sakerna på det sätt jag hoppas är rätt, men det är säkert inte rätt utan dottern kommer att göra om allting. Hon är precis som sin mor, sakerna ska stå på sina speciella platser.
Jag kan inte låta bli att reflektera över att inbrotten är så lika. I båda fallen har tjuven eller tjuvarna letat efter någonting i pärmar och lådor. Ingenting är stulet annat än en tavla med visst affektionsvärde och hårddiskarna. Rent logiskt förefaller det finnas ett samband och det gör mig rädd. Men å andra sidan finns det något som talar mot ett samband. Här på våningsplanet bor en ung man granne med dottern, Chambon heter han, jag vet inte hans förnamn, hans DVD-spelare stals samma natt och uppenbarligen av samma tjuv. Det skulle alltså betyda att det inte finns ett samband mellan inbrotten.
Medan jag städade lägenheten lyssnade jag på radion, nyheten om den olagliga avlyssningen av FN-högkvarteret bekräftas nu av allt fler. Medlemmar av den kommission som letade efter olagliga vapen i Irak säger att visst var de avlyssnade. För att kunna tala ostört med varandra fick vi gå en promenad i Central Park säger de.

2004-02-26T23:02:00.000+01:00

När jag kom hit till dotterns lägenhet på Rue Condorcet satt en kvinna jag aldrig sett tidigare som concierge. Det var madame Lakatos. Jag presenterade mig och då började hon gråta. Monsieur Lakatos ligger på sjukhus, sa hon, han har blivit misshandlad av en inbrottstjuv. Det skedde i tisdags.
Monsieur Lakatos har alltid haft svårt att sova och vaknade mitt i natten. Dumt nog bestämde han sig för att stiga upp och byta en glödlampa i trappan på fjärde våningen. Då han kom upp till tredje våningen slog tjuven honom i huvudet och han svimmade. Han tog sig sen blödande ned till bottenvåningen där han svimmade på nytt. Madame Lakatos vaknade, såg blodet och ringde polis och ambulans. Det blev stor uppståndelse i huset eftersom madame Lakatos stod i porten mitt i natten och bara skrek och skrek ut på den trånga gatan.
Någon sa till henne att dörren till dotterns lägenhet stod halvöppen.
’Varför kan inte ungdomar lämna sina telefonnummer när de är borta,’ ropade madame efter mig när jag störtade uppför trappan.
Det var sant. Någon hade varit i lägenheten. Lådorna var utdragna, papper och pärmar låg på golvet. Datorn var öppnad, hårddisken uttagen och automatscannern försvunnen.
Jag ringde omedelbart dottern i Bruxelles. Hon var på gymmet och efter att ha talat med henne begrep jag att hon lånat ut scannern till en svensk väninna som skulle scanna anteckningar från föreläsningarna på Sorbonne. Förlusten av datorn kunde hon bära, hon hade ju sin bärbara numera.
När jag passerade portvaktsdörren på väg ut gav madame mig ett officiellt brev, i det stod att jag skulle sätta mig i förbindelse med polisen. Alltså begav jag mig till den lokala polisstationen och konfirmerade inbrottet. Jag sa att jag skulle gå genom sakerna i lägenheten och återkomma med en rapport om vad som saknades.
’Säkert en knarkare,’ sa polisen. ’Tyvärr finns det många av dem i Paris. Ni vet, monsieur, utlänningar smugglar knark, ja, inte såna som ni monsieur som kommer från Sverige, ni är ju europé. Gratulerar, ni pratar utmärkt franska, monsieur.’

2004-02-26T10:02:00.000+01:00

Jag lyssnade till BBC4 under morgonen. Ämnet var officiella kommentarer till det juridiska frikännandet av en brittisk underrättelsetjänsteman som förra året avslöjade att våra vänner på andra sidan ville ha hjälp av britterna att avlyssna telefontrafiken vid FN-högkvarteret. Plötsligt säger Clare Short, en av de ministrar som avgick på grund av Irakkriget, att jo, jo, det där med avlyssning känner jag till för jag har minsann sett utskrifter av telefonsamtal som FN-chefen haft.
Jag tvärstannade när jag hörde det och tänkte: Självklart är det så här. Våra vänner har en lydig brittisk vasall som förser dem med all information de behöver eftersom de och den europeiska eliten vill foga in The Eurostate som en delstat i det atlantiska imperiet. Tom och hans vänner har kanske rätt. The Eurostate är inget europeiskt projekt. Det är eliterna vid Atlantens båda stränder som förenas för att skicka ut de fattiga klassernas ungdomar i det krig som är deras slutgiltiga lösning på de arabiska och asiatiska nationernas självständighet. Var det inte Herbert som orerade om att de kristna nationerna måste sluta sig samman för att upprätthålla ordningen i världen?

2004-02-25T22:04:00.000+01:00

Säkerhetsfirman har varit här under dagen och förstärkt fönstren. Det kostar pengar, mycket pengar, men hustrun sa att det kunde var en investering vi kan bära.
Vidare har jag ringt Pierre Schaffer i Paris och bett om ett sammanträffande. Vi träffas på fredag. Imorgon tar jag flyget.
Mena svarar fortfarande inte. Jag gick över till henne på eftermiddagen. Ingen var hemma så jag lämnade ett meddelande i brevlådan.
Jag kan inte lämna tanken på vad som skulle ha hänt om jag hade kommit hem och tjuven eller tjuvarna befann sig här i rummet.

2004-02-25T07:28:00.000+01:00

På eftermiddagen tog vi planet hem.
’Vem var den där Otelo som du talade om?’
’En portugis som fick idén till det här med att vi möts en gång i månaden eller så. Han började med att engagera sina kollegor och sen blev det fler och fler över hela Europa. Det har gått fort, mycket fort att få ihop folk.’
’Otelo,’ sa jag och tänkte att det var namnet på ett sällskapsspel.
’Har du träffat Otelo?’
’Jag tror inte ens att Otelo är hans riktiga namn. Vilket namn använde du när du presenterade dig?’
’Jag kallade mig för Botulf i Gottröra.’
Tom gav mig en snabb blick. Jag tror inte han visste vem Botulf i Gottröra var, men stämningen var inte den att jag skulle berätta det för honom så jag frågade:
’Varför tog du med mig på det här?’
’Det var ju bara en vanlig jakt.’
’Lägg av.’
’Jag ville du skulle få veta vad som rör sig ute i Europa.’
’Ett tag trodde jag att jag var på Balkan och att vi var bland kroater eller slovener eller montenegriner som talade om hotet från ett storserbiskt rike.’
’Äh,’ sa Tom. ’Fattar du inte att det är något fel när det kommer ett gäng fifflare som ordnar folkomröstningar och när det inte blir som de vill så ordnar de folkomröstning igen och igen tills de får som de vill.’
’Är inte det folkets vilja?’ sa jag.
’Var det en halv miljard de använde för att få folk att rösta som de ville i september? Har du sett publiken på en popkonsert? Har du inte sett hur gitarrknäpparna kan få dem att dansa precis som de vill? Hur mycket kan man inte göra med en halv miljard? Jag bara undrar.’
När han sa det tänkte jag på vad Rickard berättade i somras. De var ute med båten i skärgården och satt på en enslig kobbe och drack kaffe. Då kom det en ung man i roddbåt. Han rodde energiskt, hade på sig en nylonjacka med en politisk text och klev i land på kobben. Han gav dem glättade broschyrer, ballonger, dekaler, flaggor och rockmärken och uppmanade dem att rösta som eliten ville att de skulle rösta. Rickard frågade honom varför han inte låg i solen som alla andra under semestern. Jag får lön för det här, svarade den unge mannen och rodde energiskt iväg med sitt politiska nipper designat av några intelligenser på en reklambyrå i Gamla Stan.
’Det var då jag visste att de inte skulle få som de ville,’ sa Rickard.

2004-02-24T21:42:00.000+01:00

När jag städade beslöt jag mig för att också städa bort den gamla stationära datorn som stått alltför länge på skrivbordet, när jag bar iväg kändes den underligt lätt. Plötsligt märkte jag att chassiet satt löst. Två skruvar hade inte vridits i botten trots att jag aldrig skruvat isär datorn. Jag blev alldeles kall, tog av chassiet och såg att hårddisken försvunnit. Tjuven har alltså inte bara stulit tavlan och sökt genom arbetsrummet utan dessutom skruvat bort hårddisken i den gamla datorn jag inte använt på ett år.
Vad ska tjuven med hårddisken i en gammal dator?
Det här är fullkomligt obegripligt.
Varför har tjuven eller tjuvarna lagt ned så mycket energi på att stjäla en tavla för tjugo eller trettiotusen kronor och sen tagit sig tid att öppna en gammal dator för att sno hårddisken?

2004-02-24T14:26:00.000+01:00

En hantverkare har varit här och lagat fönstret. Jag ringde också säkerhetsfirman som omedelbart kom hit och sa att nu fanns det två möjligheter för att öka säkerheten. Antingen sätta upp galler för fönstren, men för det krävs bygglov och det skulle säkert inte bifallas eftersom det rör sig om en fasad på ett bostadshus. Eller sätta lås på fönstren samt förstärka karmar och fönsterbågar med metallramar. Jag sa att vi tar det andra alternativet.
Det som oroar mig är Mena.
När jag ringde henne skrek hon som ett sårat djur: ’Polisen har varit här!’
’Det är inget att oroa sig för. De måste ju kontrollera att jag varit hos dig precis som jag sagt. Lugna ned dig,’ sa jag.
’Jag kan inte, jag kan inte. Fattar du inte det?’
’Lugna ned dig. Den svenska polisen är inte som polisen utomlands.’
’Du begriper ingenting, du fattar ingenting!’ skrek hon och ringde av.
Nu har jag ringt henne flera gånger, men hon svarar inte.

2004-02-24T12:55:00.000+01:00

Det har varit inbrott igen. Jag tror inte det är sant!
Jag sov hos Mena i natt och jag märkte det när jag klev in i arbetsrummet. Polisen ville givetvis inte komma hit när jag sa att det varit inbrott, men när jag berättade hur det gått till blev man intresserad och två neanderthalare som pratade värmländska stövlade in.
Jag förklarade att tjuven eller tjuvarna tagit sig in genom in badrumsfönstret. Det tittade oförstående på mig, jag bor ju tre trappor upp. Jag fick då visa att badrumsfönstret var uppbrutet. De tittade ännu mer oförstående på mig, men måste medge att jag hade rätt då de tittade på den sönderbrutna fönsterkarmen.
’Har tjuven använt helikopter?’ sa den ene och flinade precis som om han trodde att jag ljög.
’Måste vara så,’ sa den andre.
Jag måste erkänna att jag i det ögonblicket höll på att tappa fattningen och tänkte säga åt dem att dra åt helvete.
’Vad är det som är stulet?’ frågade konstaplarna.
’En tavla av George Desmarées, en sjuttonhundratalsmålare. Ramen ligger här på golvet. Barbarerna har skurit ut duken.’
’Var den värd mycket?’
’Knappast så mycket att man skulle stjäla den.’
Jag sa att efter vad jag kunde se så hade ingenting annat stulits plus att alla förvaringsutrymmen i arbetsrummet hade blivit genomsökta och att kassaskåpet öppnats.
’Han har skurit upp skåpet på nåt sätt,’ sa Bill och tittade på det gamla kassaskåpet.
’Han har öppnat kassaskåpet,’ sa Bull.
När de värmländska neanderthalarna gått hem till grottan ringde jag Storchefen. En timme senare anlände två äldre herrar som gick rakt på sak. Hade jag förlorat klassificerat arbetsmaterial?
’Jag har aldrig såna dokument hemma. Det läser jag på Arkivet,’ sa jag.
Herrarna undersökte badrumsfönstret. Vi gick upp på vinden, de snodde runt ett tag, klättrade upp på en stege och öppnade takluckan:
’Han har klättrat ut genom takluckan, firat ned sig längs fasaden och gått in. Det var fotspår i putsen på ytterväggen. Rena proffsjobbet,’ sa de civilklädda. ’Är du säker på att inget viktigt material försvunnit.’
’Vad skulle det vara? Jag har aldrig sånt hemma och utredningsmaterialet är inte ens klassificerat. Den som gjorde det här måste ha tagit fel på person.’

2004-02-23T19:06:00.000+01:00

Jag ringde ordföranden för utredningen och berättade om inbrottet och sa att jag måste polisanmäla. Ordna det du, sa han och så gick jag till närpolisen på Tjärhovsgatan. De öppnar halv tio och stänger tre. Det skulle alltså betyda att en person som inte har ett arbete där man kan tänja på tiderna måste ta ledigt med löneavdrag för att anmäla ett inbrott. Jag måste säga att jag är fylld av beundran inför polismyndighetens serviceanda. Öppet då folk arbetar, och stängt då folk är hemma från jobbet. Kanske arbetstider för sjukvården eller brandförsvaret att ta efter? Jo, jag höll på att glömma att närpolisen har kvällsöppet till sju på onsdagar. Strålande, fantastiskt.
Om det här är ett sätt för konstaplarna att visa sitt missnöje med arbetsgivaren så är det kontraproduktivt. Allmänheten blir bara förbannad och tycker att polisen sviker.
När jag gjort min anmälan ringde mobilen då jag gick på Folkungagatan. Det var Mena och jag skyndade hem så att vi kunde prata över datorn. Vi tittade på varandra i webbkameran. Hon var som vanligt oerhört vacker.
’Jag tänkte på dig under helgen,’ sa hon.
’Jag har aldrig slutat tänka på dig,’ sa jag. ’Vi kanske skulle äta middag? Vart vill du gå?’
’Vi kan äta här,’ sa hon.
’Bara om du har bakat,’ sa jag och kände en våg av förväntan strömma genom kroppen.

2004-02-23T08:10:00.000+01:00

Jag duschade och gjorde morgontoalett vid halv fem när tidningarna kom, det fanns inte längre någon anledning att ligga kvar i sängen och stirra i taket. Nu sitter jag här i arbetsrummet och fryser trots att det inte är kallare än normalt.
Det har snöat under natten, det ligger snö på taken och fönsterblecken på andra sidan gatan. För en stund sen hörde jag ljudet från en snöröjningsbil, de skramlar på ett speciellt sätt.
Det är en skrämmande känsla att veta att någon försökt ta sig in hit till det som är mitt mest privata liv. Min första tanke var att rycka på axlarna och säga att det var nog bara en förvirrad knarkare. Kanske var det så, men låssmeden förtydligade att det här var, som han sa, ett proffsjobb. Någon som visste hur man tar sig genom låsta dörrar hade forcerat ytterdörren, men hejdats av gallret jag lät installera för två år sen. Jag har ju mycket konst här och det finns en hel del som kan vara värdefullt för skrupulösa samlare. Det är säkert det som är förklaringen.
Men hur skulle den informationen ha kunnat nå fram till människor som tänker att de ska bryta sig in här och stjäla mina tavlor? Vem eller vilka av de människor som varit här har kontakt med sådana människor? Det är ytterst obehagligt och skrämmande.
Jag kan inte skaka av mig känslan att ha blivit exponerad naken inför främlingar som granskat min kropp med hånfulla blickar.
Det fortsätter att snöa, nu faller snön ännu tätare.

2004-02-22T20:53:00.000+01:00

Här har varit inbrottsförsök. Omedelbart när jag kom hem, jag klev bara ur hissen, smällde Glottén upp dörren och sa att någon försökt ta sig in i våningen. När Glottén var på väg ut på idag på morgonen såg han att min dörr inte var stängd. Underligt, tänkte han och ringde på, men ingen svarade. Han gick upp till Tomas och Maria som är de grannar jag litar på och har nycklar till våningen. De kom omedelbart ner, såg att dörren var olåst, stängde av larmet och öppnade gallerdörren. Tomas gick en vända och kunde naturligtvis konstatera att ingenting var stulet eftersom gallerdörren var stängd.
Jag prövade med nyckeln i låset, men den passade inte så jag ringde en låssmed med jour. Han anlände en timme senare, skruvade isär låset och sa att låset var förstört.
’Det här är gjort av ett proffs,’ sa han buttert och bytte lås.

2004-02-21T22:59:00.000+01:00

Idag var vi ute till Humlebæk. Jag körde Gammel Strandvej och sen förbi Humlebæks kyrka och vidare en kilometer. Terry Hancock bodde i ett hus med utsikt mot havet. Hans flickvän eller vad man ska kalla det var danska och en annan danska var hans assistent. Jag är övertygad om att det var fråga om ett menage á trois, men det har ingen betydelse. Assistenter, sa han, det får räcka.
Terry bjöd på vin och smörgås framdukat av den ena assistenten. Astrid drack vin, men jag avstod eftersom jag skulle köra. Han visade mig runt i ateljén, den var pedantiskt organiserad, varje sak på sin plats och sa att ateljén var det enda ställe han städade.
’Jag städar ateljén som en altartjänst åt kreativitetens gud,’ sa han och visade mig den svit av porträtt där min tavla ingår. Det var en samling bilder på ett och samma motiv. Människor som hamnat i frivillig, eller kanske ofrivillig, exil i ett annat land. Min amerikanska var bäst, tycker jag, men det fanns också en annan bild av en rysk gentleman, en äldre herre, som flydde från Sovjet på sextiotalet och hade sen dessa levt i Paris.
’Han stack från Sovjet för han var gay,’ sa Terry. ’Jobbar som balettlärare på små dansskolor. En trevlig bekantskap.’
Terry kommer utan tvivel att bli en av de stora konstnärerna, kanske inte en av giganterna, men stor kommer han att bli.
När han märkte mitt intresse sa han att jag kunde få den för ateljépris och nämnde e summa. Jag sa då att det var ju samma pris som jag betalade Pierre Schaffer i Paris.
’Omöjligt,’ sa Terry och ropade till sig en av sina assistenter och bad henne kontrollera korrespondensen med Schaffer.
Jag blev förvånad när han visade mig svart på vitt. Den summa han kallade ateljépris var exakt samma summa som jag betalade Schaffer.
I vilket fall som helst köpte jag ingenting. Jag tyckte inte om situationen, den gjorde mig osäker. Är det någon som håller på att lura mig?
Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag ringa Herbert och fråga hur han lyckades få ner priset? Nej, det passar sig inte.